Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Man växlar ideligen mellan att skratta varmt och gott – till att flabba kallt och rått. ”Är de här människorna verkligen vid sina sinnens fulla bruk?”
Det är lika underhållande som det är irriterande.
Björn Carlbergs och Johan Palmgrens geniala lilla dokumentärfilm i Vasaloppets skugga, ”Brytbussen” lämnar ingen oberörd. Här finns galenskapens hela palett, tillsammans med några magiskt vackra mänskliga ögonblick.
Här får vi ta sällskap med dem som måste avbryta Vasaloppet (cirka 2 000 förra året) – av en eller annan anledning. Här finns alla sorter: De som skadar sig, bryter en skida, får hjärtproblem, skavsår, brakar ihop, de som tränat hundra mil, de som inte åkt en meter.
Dårarna är en särskild kategori. ”Det är första och sista gången jag åker längskidor”, säger en man besviket och irriterat efter att repet gått och han äntrar en brytbuss, destination Mora.
Han har alltså gett sig upp till Sälen för att åka Vasaloppet och de nio milen till Mora. Och det är första gången han ställer sig på ett par skidor.
Är han helt från vettet!?
Det är varken första eller sista gången man ställer sig den frågan som tittare under den 33 minuter långa filmen.
Första gången man drar repet är i Smågan, 10.30, då har man avverkat drygt en mil. Dit har man alltså haft två och en halv timme på sig från start (repet i Smågan går 2026 först klockan 11.00).
Man är inte jätteimponerad av farten dit.
En nederländare, med aningen distans, berättar på bussen, för en kvinna som också brutit: ”Det är första gången jag nånsin varit på snö”. ”Hur mycket har du tränat då”, undrar hon. ”Ingenting”, säger han.
Björn Carlberg och Johan Palmgren hanterar även den ofrivilliga komiken på ett finfint sätt. Och mest av allt är det ändå lite sorgligt, lite dråpligt och lite vackert. Samtalen i ”Brytbussen” varierar i innehåll – här finns många med mycket humor och självironi, andra helt utan humor och noll självdistans.
Några ser visserligen arrangörens repdragning som en ren befrielse, men hos de flesta är det en personlig besvikelse – deras känsla av misslyckade är genuin och drabbande. En utmattad kvinna gråter och hulkar länge när hon når det förhatliga repet.
Det är inte helt lätt att vara repdragare heller – besvikna åkare försöker ständigt övertala dem om att ”snälla, jag måste få åka vidare”. En och annan utskällning blir det också.
Filmens kanske mest älskvärda personer är kanske ändå busschaufförerna, som år efter år återkommer för att göra jobbet: Köra de bittra förlorarna till Mora. Fulla av både kärlek och förståelse – och medmänsklighet. De är luttrade, har sett och hört det mesta.
”Brytbussen” är det perfekta dokumentära greppet för att ställa sig vid sidan av och betrakta detta mäktiga, märkliga, spektakel som Vasaloppet blivit. Jag skulle bli mycket förvånad om filmarna inte har en Guldbaggenominering som i en liten ask när det är dags.
En annan som ställer sig lite vid sidan av, men på ett helt annat sätt, och i en totalt annan genre, är Fotbollskanalens Frederic Pavlidis – när blir han förresten nominerad till ett pris?
Hans återkommande genomgångar av vad de största tidningarna och de viktigaste fotbollskrönikörerna skriver om vecka efter vecka ute i Europa är bland det matigaste och mest läsvärda man kan hitta i svensk fotbollsjournalistik.
Han går igenom medier i alla de stora fotbollsländerna, han läser och översätter texter från engelska, tyska, franska, italienska och spanska tidningar – vill man veta något av värde om europeisk toppfotboll är det till Frederic Pavlidis och hans ”Headlines” man bör vända sig.
Vilket hästjobb, att han orkar. Gud ske pris för Pavlidis fotbollsslit.
Läs fler texter av Johan Croneman
