Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Man kan med rätt gott samvete kalla det volleybollfeber – utbrottet är nationellt, men lokalt över Göteborg och Scandinavium har det varit stekhett. Sveriges vändning mot Kroatien i veckan var en sådan där match som kan komma att definiera svensk damvolleyboll de närmaste åren. Nu väntar fortsatt spel mot Tjeckien på måndag.
Jag har ärligt talat inte brytt mig om volleyboll sedan 1989 men det svenska lag som nu tagit sig till en åttondelsfinal efter ett mycket bra gruppspel är ett lag att älska. Och det är inte bara Perstorp-systrarna Haak, Isabelle och Anna – det är ett helt, komplett lag, med en butter och sträng italiensk tränare, Lorenzo Micelli, som leder detta lag på ett tveklöst framgångsrikt sätt.
Han ser stenhård ut. Dessutom.
Isabelle Haak är en av de bästa, om inte den absolut bästa, volleybollspelaren i världen just nu. Spelar i italienska Imoco Volley Conegliano, och är en av Sveriges bäst betalda kvinnliga idrottare – med en förmodad årslön på över 10 miljoner kronor. Hon är löjligt okänd för svenska folket.
Hon är magiskt bra – och SVT har ett fint minireportage om henne och också en väldigt fin liten intervju med bägge systrarna. Jag såg båda inslagen häromdagen på SVT Play, när jag skulle kolla igen var de omöjliga att hitta – och det beror inte bara på att jag (eventuellt) är en riktig boomer, faktum är att SVT:s Playsidor på Sporten är ruskigt svåra att manövrera. Röriga.
Jag skrev att jag inte brytt mig om volleyboll sedan 1989, ja några av er minns hur Sveriges volleybollherrar sensationellt tog sig till EM-final det året efter att ha slagit ut Sovjet i semifinalen med 3-2 i set – ett Sovjet som vunnit samtliga EM-guld sedan 1963!
Det svenska laget skulle givetvis ha tilldelats Svenska Dagbladets bragdmedalj – om det nu inte hade varit för de svenska pingisherrarna som samma år mosade Kina i lagfinalen i VM med 5-0. Kanske skulle de ha delat på bragdguldet… ?
Några av er minns i alla fall förbundskaptenen Anders Kristianssons coola ledarskap, Bengan Gustafssons dominans, och andra namn som Jan Hedengård och Håkan Björne.
Svenskornas framgångar i pågående dam-EM borde kunna ge svensk volleyboll en rejäl skjuts. SVT direktsänder även fortsättningen – och ingenting känns omöjligt just nu. Det är ren glädje att se det svenska laget.
När det internationella fotbollsåret nu inleds har kvalet till de europeiska cuperna gått in i slutfasen. Mjällby var det enda svenska hoppet, man missade i både Champions League- och Europa League-kvalet – nu blir det Conference League som tröst.
Jag har kikat lite på våra nordiska grannar. Det är en nedslående studie – för vår del alltså.
Norge har två lag i Champion Leagues finalspel (ja, ni läste rätt), Bodø Glimt och Viking Stavanger. Det är inget annat än sinnessjukt bra gjort. Vad är det de gör?
Dessutom: Lillestrøm har kvalificerat sig för Europa League och Brann för Conference League. Fyra lag, alltså.
Danmark har också fyra lag klara för Conference League: AGF Århus, Köpenhamn, Nordsjælland och Midtjylland.
Finland har en representant, KuPS från Kuopio i norra Savolax.
Vi är, med all rätt, ruskigt stolta över allsvenskan, publiken, intresset, kärleken. Men internationellt är vi på efterkälken – på alla plan. Och inte bara lite efter, vi tycks frånåkta. Rejält.
Efter VM i somras borde ju svensk fotboll ha gått in i en betydande ombyggnadsperiod, vi sägs vara lååångt efter till exempel Danmark och Norge när det gäller akademier och utbildning. Har ni hört nåt? Nä.
Ni har kanske samma känsla som jag – att självkritiken inom till exempel Fotbollförbundet är lika med noll. En fotbollsbyråkrati som inte längre tycks förstå för vem eller vilka de arbetar. Och i vilket syfte.
Vem börjar rota i den oredan?
Läs fler krönikor av Johan Croneman