Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Brandmannen Robin Larméus från Kalmar är lyssnarnas bidrag till årets Sommar i P1. Och precis som så många andra av årets Sommarpratare åskådliggör han med all önskvärd tydlighet hela radioseriens samlade, moderna kris.
Det råder som vanligt ingen brist på berättelser – men desperat brist på berättare. Och framför allt: Producenter som vet hur man berättar.
Några få Sommarpratare är födda bra historieberättare, det är bara att titta till sin egen bekantskapskrets: Hur många kan dra den där historien och trollbinda hela sällskapet? Och vilka av oss andra har förstört storyn redan innan vi ens gett förutsättningarna?
Man kan med andra ord räkna de naturligt goda historieberättarna på ena handens tumme.
Nio av tio Sommarpratare behöver akut hjälp, men har inte fått någon över huvud taget
SR:s Sommarredaktion har alltför länge trott att de har både resurserna och kunskapen – men det har de inte. Nio av tio Sommarpratare behöver akut hjälp, men har inte fått någon över huvud taget. Sommarprogrammens producentkris är total.
Brandmannen, äventyraren och trebarnspappan Robin Larméus kan bidra med spännande innehåll så det räcker och blir över. Brandmannens liv är visserligen mycket stationsvardag och rutingöra, men när det händer så sätts inte sällan liv på spel. Här finns dramatik till både ett och två späckade Sommarprat.
Robin Larméus drömde redan i pojkrummet om det stora äventyret, Göran Kropp var barndomsidolen. Robin blev fallskärmsjägare, stolt brandman – och under de senaste åren också aktiv hjälparbetare: Han kör utrustning till den ukrainska räddningstjänsten.
Det började med en utrangerad kranbil och Robins förslag till sin chef att den nog fortfarande kunde göra nytta i det krigsdrabbade Ukraina. Sagt och gjort, Robin såg efter mycket slit till att den kördes ner till de underbemannade och dåligt utrustade ukrainska kollegorna.
Jag är full av beundran inför hans insatser, hans mod, hans offervilja
Han berättar (fragmentariskt) om bomblarm i Kiev, om drönare och klusterbombare i Poltava. Plötsligt är vi på fallskärmsjägarutbildningen i Karlsborg, hemma i köket hos familjen i Kalmar, på utryckning, på dykuppdrag, sökande efter en drunknad i Östersjön.
Jag är full av beundran inför hans insatser, hans mod, hans offervilja, det är både signifikativt och lite vackert när han säger att han är stolt över att tillhöra dem som ”går in när andra går ut” – den machismo som tyvärr kommer på köpet kunde han och SR besparat oss.
Det närmast naiva musikvalet faller tungt och långt bortom hans dramatiska historier – det spär bara ut, förtunnar och förringar innehållet.
Robin Larméus förtjänade bättre, SR. Illa skött. Illa producerat.
Läs fler Sommarkommentarer:
Anna Bratt: Anders Rosengren vill att vi slänger pulsklockan och äter glass
Kristina Lindquist: I bilden av pappans resa lyckas Elaf Ali med det omöjliga
