Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Ingen Premier League-fotboll på annandagen – och det blev ett ramaskri i England givetvis. Och även här hemma. En klassisk tv-tid har försvunnit.
”Nu har storklubbarna snart lyckats förstöra allt kring fotbollen, bit för bit försvinner allt som var kul, annorlunda, roligt, vackert”, sade en gammal Londonpolare i telefon strax innan jul. Och tillade: ”Stämningen på PL-matcherna blir allt sämre, snart obefintlig, man hör långt upp på läktarna när spelarna småpratar med varandra på plan. Och ställer du dig upp och gallskriker på ett domslut dyker det snart upp en ’steward’ i limegrön väst och ber dig sätta dig ner. Sinnesjukt!”.
Boxing Day Football är en tradition sedan 1888 och även många utanför de brittiska öarna blev som sagt också både förbannade och besvikna. Jag med.
Boxing Day-stämningen har i decennier varit magisk på de engelska arenorna, särskilt de matcher som spelades tidigt, redan kring 13.00. Ett perfekt avbrott i julfirandet, 11.00 hängde man på låset till de lokala pubarna. Det var vänligt, avspänt, julskämten haglade.
De enda som sägs vara riktigt glada för den nya ordningen (en enda match spelades i PL på annandagen, klockan 21.00!) är non-league-klubbarna, som även normalt drar sin rekordpublik under just annandagen.
De flesta fotbollsintresserade har ofta ett lokalt non-league-lag i sitt hjärta – och faktum är att vill man uppleva riktigt traditionell brittiskt fotbollsstämning så är det hit man skall söka sig. Längre ner i seriesystemet. Skit i Premier League.
Åker du till England för en fotbollshelg: Gå hellre på en Championship-match, eller en League One – eller League Two-match. Det kryllar av dem (Championship spelade förresten på Boxing Day). Kanske inte så fancy, lite äldre arenor, men publik som både kan sjunga och få dig att skratta. Klassisk mark.
Toppfotbollen är förstörd. Så är det bara. Och värre blir det.
När ni läser det här är det på väg att avgöras i Alexander Palace, dart-VM. Semifinaler på fredag, final på lördag. Andreas Harrysson skakade om femterankade Jonny Clayton rejält, och brände set-pilar till det viktiga femte setet.
Men vilken genombrott för Harrysson, och förhoppningsvis en boost för hela den svenska dart-sporten. Det dyker upp nya unga spelare lite varstans ute i Europa, det är inte bara Luke Littler. Spana in holländaren Gian van Veen, 23, också han lite av ett underbarn.
Ägnade annars helgen åt amerikansk fotboll och ett gäng sportdokumentärer. Såg den traditionellt berättade ”Elway”, om quarterback-legenden i Denver Broncos, Johan Elway. Han fick tidigt i karriären en förlorarstämpel på sig, efter tre förlorade Super Bowl-finaler på 80-talet – men blev ändå blev kvar i Broncos och under sina två sista säsonger (han gjorde 16 år i laget!) ledde laget till två raka Super Bowls. Äntligen!
En riktig drömsaga. Det kostade ett äktenskap och barnens uppväxt – nu är han 65 år och berättar om pressen, bakslagen, segrarna. Inget filmiskt mästerverk, men rätt oemotståndlig.
”The fall of Favre” är en annan dokumentär som handlar om en av Elways samtida konkurrenter i amerikansk fotboll, Brett Favre, som inte är en lika insmickrande och gullig historia som den om Elway.
Brett Favre konfronteras med en hel del gamla bortglömda (?) synder, sextrakasserier, eventuella bedrägeribrott – det är ingen trevlig historia, men balanserar också på gränsen till karaktärsmord, byggt på en del besvärande fakta och vittnesmål, men en film som också har svårigheter med att leka åklagare. Här finns onekligen en del starka vittnen om Brett Favres mörkare, hemliga sidor, men inga anklagelser har lett till några domar mot honom personligen – och Brett Favre vägrar själv medverka i filmen.
Netflix har en uppsjö sportdokumentärer, där finns mycket att se slöa helgdagar utan livesport.
Läs fler krönikor av Johan Croneman
