Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag visste vad vännen Sonny skulle säga när det vankades träningslandskamp i Solna:
”Inte ens för tusen spänn.”
Sonnys fotbollsintresse är stort, så det kunde hända att någon i vårt fikagäng med mer måttligt intresse undrade om Sonny skulle gå på matchen.
Frågeställarens reaktion på svaret var ofta förvåning. Det kunde vara en stor fotbollsnation som kom på besök.
Sonny och jag fick förklara.
De bästa skulle spela en halvlek utan att bry sig om annat än att inte bli skadade. Sedan skulle en bytesorgie dra i gång.
Jag gick på träningslandskamperna i jobbets tjänst. Det var ofta bortkastad tid. Få saker är så meningslösa som att se elitidrottare visa upp sig utan att det gäller något.
Sedan, 2018, kom Nations League.
I början var det fotbollens fula ankunge. En kollektiv suck hördes från stora delar av fotbolls-Europa.
Inte ett nytt påhitt. Inte en ny tävling.
Det raljerades kring de olika divisionerna, det skämtades om att vinnaren av en blåbärsgrupp kunde playoff-snubbla sig in i ett mästerskap, det tvivlades på om spelarna skulle bry sig.
Det kanske de inte gjorde i början men alla gör det nu. Det smittar av sig till oss som tittar.
Graham Potter konstaterade att det skulle kosta hans huvud att bänka Viktor Gyökeres.
När Sveriges förbundskapten Graham Potter konstaterade att det skulle kosta hans huvud att bänka Viktor Gyökeres i fredagens match mot Bosnien-Hercegovina var det ett skämt som ändå säger något om hur långt Nations League har kommit.
Spelarna vet att en bra Nations League-höst innebär en lättare kvallottning till EM. Att en gruppseger ger mer än känslan att vinna en grupp och ett steg upp i Nations League-systemet. Det ger framför allt en extra EM-livlina via playoff.
Vetskapen ger matcherna betydelse som för spelarna känns på riktigt. Och matcher som betyder något gör att det händer saker i en elitidrottare. Matcherna ska bara vinnas.
Det gör landskamperna bättre men oron hos klubbledarna större.
På vänskapsmatchernas tid spelade de största stjärnorna en fotbollsvariant av skuggboxning i 45 minuter. Mest för att inte göra biljettköparna besvikna.
Nu vill de spela och vinna. Det gör landskamperna bättre men oron hos klubbledarna större. Slitaget på redan hårt pressade spelare ökar.
Några av Europas största stjärnor lämnade sina landslag redan efter första Nations League-matchen. De återvände till klubbarna som skadat gods.
Frankrikes Kylian Mbappé åkte hem till Real Madrid.
Tysklands Kai Havertz återvände till Arsenal och Jamal Musiala till Bayern München.
Alexander Isak tvingades resa till Liverpool efter att ha varit Sveriges bästa spelare mot Rumänien.
I den matchen blev dessutom Emil Holm svårt skadad igen och även Hjalmar Ekdal försvann efteråt.
Tävlingen som gillas av många men knappast av klubbarnas ledare.
Patrick Dorgu (Danmark/Manchester United), Cody Gakpo (Nederländerna/Liverpool), Brian Brobbey (Nederländerna/Sunderland), Dan Ballard (Nordirland/Sunderland), Eric Garcia (Spanien/Barcelona) och Ibrahim Konaté (Frankrike/Real Madrid) är några andra stjärnor som blev skadade redan under två av de fyra första första matcherna av Nations League.
Tävlingen som gillas av många men fruktas av klubbarnas ledare.
Till sist: Det går att förstå om Potter fått psykbryt över hälsoläget i truppen. Först kom skadorna. Sedan sjukdomsvågen som svept in och fått fotbollslandslaget att likna längdlandslaget under OS. På torsdagsförmiddagen var fem spelare sjuka och strukna från fredagens match. Det kan bli fler.
Läs mer:
Startdebutanten planerade målet med Gyökeres: ”Snackade i halvtid”
Därför försvann svensken till omklädningsrummet: ”Inte bra så klart”