Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Sällan har en offentlig person fått ta emot så mycket medial galla som det spytts över Gianni Infantino veckorna kring VM-premiären.
Vänner av ordning som inte följer sporten så noga måste ta för givet att Infantino ryker så fort som möjligt med tanke på all kritik.
Det är inte ens nära.
När det 2027 väljs ordförande för Internationella fotbollsförbundet, Fifa, kommer det troligen inte ens att finnas en motkandidat till Infantino. Det beror inte på att han likt sin gamle vän Vladimir Putin styr en diktatur.
Utan för att den del av fotbollsvärlden som inte gillar Infantino har varit lika oförmögen att ta fram en motkandidat som det demokratiska partiet i USA var att hitta en vettig utmanare till Donald Trump.
Och för att en övervägande majoritet av Fifas 211 medlemsländer uppenbarligen tycker att Infantino gör ett bra jobb och varje land har en röst, oavsett storlek på fotbollskartan. Då spelar det ingen roll hur mycket galla som kommer upp mot honom från vår nordvästra del av världen.
Infantino uppträder som en narcissist utan verklighetsförankring i sina offentliga tal men hans sätt att leda är en logisk följd av hur fotbollen utvecklats.
Den europeiska roffa-åt-sig-mentaliteten blev rådande.
Sporten exploderade ekonomiskt under 1990-talet.
De rika fotbollsländerna och klubbarna i Europa blev ofantligt mycket rikare. Den europeiska roffa-åt-sig-mentaliteten blev rådande.
Resten av världen fick nöja sig med smulor från de europeiska festerna. De fattiga ländernas roll blev att vara fotbollsfabriker. Talanger började plockas för summor som mångdubblas när samma spelare säljs vidare i Europa som stjärnor.
Det hade alltid funnits en spricka mellan de fattiga och rika i fotbollsvärlden. Under andra halvan av 90-talet öppnades en gigantisk klyfta.
Europas stora fotbollsländer uppträdde som länderna gjorde när de var kolonialmakter och de bildade en maktfaktor som inte var intresserat av att ändra sakernas tillstånd och dela med sig.
När Lennart Johansson 1998 försökte bli ordförande i Fifa ville han få Europa att dela mer av kakan. De europeiska stormakterna var inte intresserade då och är det inte nu.
Johanssons motståndare Sepp Blatter gick direkt på afrikanska och andra fattiga länder med fagra löften och valsegern var säkrad.
I offentliga sammanhang efterträddes en pajas av en clown. Fifa gick från pest till kolera.
Efter Sepp Blatter kom Gianni Infantino. I offentliga sammanhang efterträddes en pajas av en clown. Fifa gick från pest till kolera.
Blatter var korrupt och drev Fifa på ett ekonomiskt brottsligt sätt. Det kan man inte beskylla Infantino för, men han gör vad som helst för att tjäna pengar till Fifa.
Det var USA:s myndigheter som stoppade Blatter genom att följa pengarnas väg.
Nu är det andra amerikanska myndigheter som stört starten av Infantinos stora VM-fest med sina visumregler som stoppat domare, supportrar och tvingat spelare till långa förhör.
Infantino har suttit på posten i tio år och Europas ställning är inte lika självklar längre. Fotbollsvärldens maktkarta har smetats ut. Sporten har inte blivit det minsta bättre för det. Diktaturer har pumpat in pengar. Europa har inte haft något emot att låta diktaturpengar rinna in i sina ligor för att se till att prispengar, övergångssummor och spelarlöner hålls uppe.
I de flesta fotbollsländer är idrottsdemokrati mest något för framtiden.
Man måste ge Infantino att han hållit vad han lovat. Mer pengar skulle in i Fifa och spridas ner till medlemsländerna.
Mästerskapen har växt och Fifa har under hans ledning blivit bra på att dra in pengar men om det rinner ner till sportens rötter är tveksamt. Infantinos Fifa saknar helt öppenhet. Det finns många korrupta hinder på vägen. I de flesta fotbollsländer är idrottsdemokrati mest något för framtiden.
Infantinos taktik verkar vara att låta kritiken brusa på inför turneringar. Övertygad om att sporten sedan tystar alla tråkiga som inte gillar hur han gjort om sporten.
Fox-tittarna fick finna sig i att spelet redan börjat när reklamavbrottet var slut.
Den här gången är det inte säkert att taktiken håller. Det är en vätskepaus i varje halvlek, även när VM-matcherna spelas inomhus med luftkonditionering, som Sveriges andra och tredje.
Avbrotten förändrar fotbollen i grunden. 2×45 minuter gäller inte längre på samma sätt. Nu finns en planerad timeout i varje halvlek. Pauserna används som väntat för att trycka in reklam i tv-sändningarna. De amerikanska Fox-tittarna fick finna sig i att spelet redan börjat när reklamavbrottet var slut.
Och redan under VM:s andra match föddes frågan om de dyra biljetterna kan göra VM till ett publikfiasko, trots Infantinos alla löften om hur mycket som sålts.
Den officiella publiksiffran i matchen Sydkorea–Tjeckien (2–1) var 44 985 åskådare. I så fall skulle bara 700 stolar varit tomma på arenan i Guadalajara, VM:s näst minsta. Alla kunde se att det var betydligt större luckor på läktarna.
