Johan Kellman Larsson: Jag blev vän med Bodil Malmsten under hennes sista år i livet

Bodil Malmsten dog för tio år sedan, en egendomligt ljus februaridag 2016.

Knappt ett år tidigare lärde vi känna varandra.

I efterhand har jag tänkt på det som att jag fick några mikrokurser i Malmstens skrivarskola. För nästan alla våra samtal handlade om skrivande.

Under en av våra träffar i det ateljéliknande arbetsrummet i hennes sekelskifteslägenhet på Söder, burspråk och blockljus, sänkte hon tekoppen och sa: ”Skrivandet måste inte vara allvarligt, men det måste vara på allvar.”

Vissa ögonblick fastnar som ett fotografi i skallen, och det där är ett sådant. Vårt första möte har däremot bleknat och blivit suddigt, som ett svagt återsken av en dröm.

Men jag minns att det var en iskall vårdag 2015. Att himlen var hög och mintblå, att lindarna vid Mariatorget glödde i majsolen och att hon krokade tag i min arm, kanske för att klara balansen bättre. Hon var 70 år. Håret ”skinnskallekort” som hon sade, efter den senaste cellgiftsbehandlingen.

Bakgrunden till att vi sågs var att jag gjorde en podcast som gick ut på att sammanföra två så kallade kulturpersonligheter. Bodil hade precis pratat med författaren Daniel Sjölin i två timmar. ”Jag har mycket oavslutat som jag gärna, eftersom min tid kan vara begränsad, skulle vilja göra färdigt”, sa hon mot slutet av inspelningen.

Efteråt började vi småprata och hon frågade om jag ville göra henne sällskap, ta en promenad i vårkylan. Vi kom in på Jämtland där vi båda växte upp, hon i byn Bjärme, jag i Östersund. Och så skrivandet, som vi också delade.

När vi skiljdes åt sa vi att vi skulle höras snart igen. Och det gjorde vi. Under det sista året av hennes liv formades en vänskap som betydde något, åtminstone för mig.

Bodil Malmsten var författare – bland mycket annat. I tjugoårsåldern studerade hon vid konstskolan Idun Lovén och Konstakademins målarlinje i Stockholm. Senare startade hon bokförlag och arbetade som animatör, översättare, kulturskribent, revymakare och dramatiker.

Genombrottet kom först vid 43, med diktsamlingen ”Paddan och branden”, och där finns dikten ”Döden 1986”. Det var året för kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, vilket sipprar in i texten, men för änklingen i dikten var den personliga katastrofen större, då hans Stella dog:

Högt ovanför 81-an tindrar byn

Lik en diamant i skyn

Vägbelysningen längs Oviksfjällen

I den dunkla tv-kvällen

Glittrar som Manhattans Femte Aveny

Med juvelbutiken Tiffanys

ÄNKLINGEN kan inte fly

Det finns inget magiskt med Bodil Malmstens litteratur. Precis som det inte finns något magiskt med Roger Federers enhandsbackhand eller Sara-Vide Ericsons oljemålningar eller Bruce Springsteens munspel på ”Nebraska” – men det känns magiskt. Som något som, i sina klarast lysande stunder, transcenderar det vardagliga.

Bodil verkade så orädd i skrivandet. Kanske kom den där orädslan från att hon en gång varit nere på botten av brunnen och vänt.

Som 17-åring, efter fem år i fosterhem i Vällingby, dit hon tvingades flytta från Jämtland, försökte hon begå självmord. I ”Mitt första liv” berättar hon om dagen då hon vaknar upp på Södersjukhuset under en gul bomullsfilt med våffelmönster. Hennes syster Åsa står vid fotändan och ser alldeles förstörd ut.

Då kommer insikten, inte som en försiktig knackning, utan som en slägga – tablettöverdosen och den planerade döden skulle inte bara ha utplånat den egna smärtan, utan allt som finns:

”Lid så länge du måste, så länge det varar, det går över, jag vet att det går över. Gör vad som helst utom det. Jag har varit där och kommit tillbaks för att berätta om det, det var ingenting jämfört med livet, det var ingenting, ingenting alls.”

Malmsten skrev ett trettiotal böcker: poesi, självbiografier, noveller, loggböcker, romaner och handböcker. Hon skildrade den lilla människan i den stora världen, var rasande och rolig, politisk men aldrig predikande.

I dag betraktas hon som en ikon – och inflytandet ekar i samtidslitteraturen. Jag hör Bodil när jag läser Lina Wolff och Lyra Ekström Lindbäck. Inte minst hör jag Bodil när jag läser Isabella Nilsson, som delar Malmstens förmåga att förena smärtpunkter med självdistans och humor.

I vår mejlkorrespondens, som jag återvänder till nu tio år senare, skriver vi om Proust, Pleijel och Pamuk. Vi avhandlar lägenhetspriser, chemo brain, blåsippsbackar, skrotade skrivprojekt och slätstrukna snutserier. Och så skriver vi om Jämtland. En eftermiddag mejlar hon från Bjärme där hon är på besök: ”Glömt hur vackert det är här, utsikten över Oviksfjällen, de långsoliga kvällarna, när det har regnat och dimmorna dansar över skogarna – usch vad poetiskt.”

Tre böcker av Bodil Malmsten

”Priset på vatten i Finistère” (2001) skildrar flytten till Frankrike, som chockade omgivningen. Hon lämnar Stockholm, berusad av frihet, och blåser i väg i 180 längs autobahn mot Atlantkusten i en blå Rover. Exilen genomströmmas av möjligheter.

”Mitt första liv” (2004) är en ovanlig, ambivalent och mångsidig memoar, litteratur med skrubbsår på knäna. Boken – rolig, sårig, vidöppen – har fler bottnar än en David Hockney-pool.

”Så gör jag” (2012) är en lättläst, lärorik och lysande bok om skrivande. Det handlar om flow, skiljetecken, motsträviga meningar, skrivskolor, bibliotekets betydelse, Malcolm Gladwell och att man får röka om man vill. ”Ta ut glädjen i förväg”, uppmanar hon, ”ta ut skrivglädjen och förvara den ljust.”

Hennes sms hade, precis som hennes böcker, ibland drag av slagfärdig stränghet.

Vid ett tillfälle skriver hon och frågar vad jag läser just nu, varpå jag nämner en firad svensk författare: ”VARFÖR DÅ!?”, replikerar hon med fnysande versaler. Jag: ”Du gillar inte [författaren]?”. Bodil: ”Skit!”. Jag: ”Jag blev nyfiken efter att [författaren] vann Augustpriset”. Bodil: ”Augustpriset!? När vi ses nästa gång ska jag berätta vad det säger om litterär kvalitet.”

Tio år efter sin död är Bodil högst levande.

En eldsjäl i Jämtland vill rädda hennes gamla byskola i Jämtland, där Malmsten lärde sig att skriva. I en lång artikel i Aftonbladet för ett par år sedan reste en reporter i Bodils Rover-spår till Finistère. 2022 skildrades hennes liv i en påkostad SVT-dokumentär. Hon citeras i fotbollsmagasinet Offside och tolkas av artister. Det ryktas om en kommande biografi.

Och på minnesmärket som uppmärksammar terrordådet på Drottninggatan, som avtäcktes i fjol, finns några av Bodils rader förevigade, tillsammans med författare som Rainer Maria Rilke och Tomas Tranströmer.

När våra vägar korsades var hon aktuell med diktsamlingen ”Det här är hjärtat”. Bodil var förvånad över genomslaget. ”Överallt är den 2:a på säljlistorna. Helt fucking unbelievable att en dikt ligger mitt bland säljskräpet”, messade hon en morgon. I den sorgtyngda men osentimentala boken, som blev hennes sista, skriver hon: ”Personer som säger/Gå bort/när de menar dö/Jag hatar dem/De ska dö/Alla ska dö”.

Bodil Malmsten gick inte bort för tio år sedan, en egendomligt ljus februaridag.

Hon dog.

Jag försöker fortfarande skriva på allvar.

Bodil Malmsten

Bodil Malmsten föddes 1944 i byn Bjärme, i Jämtland. 1970 debuterade hon med barnboken ”Ludvig åker” tillsammans med Peter Csihas, som hon också fick dottern Stefania Malmsten tillsammans med. Hon skrev sammanlagt ett trettiotal böcker, 1994 Augustprisnominerades hon för ”Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån”. 1999 flyttade hon till Frankrike. Hon återvände till Stockholm 2010 och fortsatte skriva fram till sin död, den 5 februari 2016. Hon blev 71 år.