Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det finns förstås en mängd supporterskap där man lever ett helt liv utan att ens klubb erövrar en enda titel. Det är rentav det allra vanligaste, för de miljontals människor som överlämnar sitt hjärta till ett lag utan baktankar om framgång.
Att följa en klubb på vårkanten är ofta att lida, bryta ihop och fåfängt hoppas på mirakel nästa säsong i stället.
Jag minns inte hur min pappa firade Arsenals Premier League-titel 2004, men jag minns slutet på Wenger-eran, Unai Emerys fiasko och Fredrik Ljungbergs misslyckade interim-veckor 2019. Alla bildar de bakgrundsljud till våra konversationer det senaste decenniet.
– Varför snålar de på transfermarknaden? Varför kommer bytena alltid för sent?
Efter den nerviga 1–0-segern mot Burnley i måndags gratulerade jag pappa via sms.
Svaret andades inte direkt eufori:
”Tack! Men trots vinsten har man nu troligen gett bort chansen att vinna på bättre målskillnad. Varför inte göra några fler mål?”
Jag är uppvuxen med Premier League på tv, men längtade alltid mest till fotbollen i södra Europa. De senaste säsongerna har jag däremot följt Arsenals framfart slaviskt.
Under slutminuterna av matchen mot West Ham för någon vecka sedan uppdaterade jag maniskt resultat-appen på mobilen, i väntan på hämtmat på en sushirestaurang i en Paris-förort.
Mitt sällskap förstod snart allvaret och letade upp en annan restauranggäst som strömmade matchen på sin telefon. Efter att Arsenal gjort ett sent mål, West Ham kvitterat, VAR dömt bort målet och slutsignalen till sist ljudit hoppade jag nästan på platsen. Över tre poäng till en klubb som jag alltså inte har några som helst känslor för.
Det här är ju vad det egentligen handlar om: Tiden börjar bli knapp. Min föräldrageneration närmar sig åttio, om de inte redan är där, och långsamt börjar frågan gnaga: Kommer det bli någon mer Premier League-titel alls?
Det finns värre livsöden, jag är medveten om det. Jag talar med en kompis som drömmer om att hans pappa ska få se ett fritt Iran innan han dör och skäms lite över mina egna banala önskningar.
Några ord om Arsenals säsong är kanske också på sin plats: En alltmer pragmatisk Mikel Arteta kastade de sista romantiska ambitionerna överbord och byggde Arsenal bakifrån. Premier Leagues bästa målvakt, bästa mittbackspar och högsta effektivitet på hörnor räckte till slut under en säsong där de största rivalerna – Manchester City, Liverpool – hade egna problem att hantera.
Så särskilt vackert var det förstås inte. Ingen kommer att minnas Arsenals titelvinnande spel våren 2026.
Men för första gången på mycket länge har en svensk haft en direkt avgörande roll i baxandet av ligatiteln i England. Viktor Gyökeres anlände som ett löfte, skrevs ner som ett överhajpat forwardsfiasko och kom tillbaka under vårkanten som en svensk anfallsmaskin huggen i granit.
14 mål i ligan, 21 i samtliga turneringar, första ligatiteln på 22 år. Sämre facit kan man ha under debutsäsongen i Premier League.
Då har vi nästan glömt att Arsenal spelar final i Champions League nästa helg.
När Manchester City spelar oavgjort mot Bournemouth och ger bort ligatiteln till Arsenal på tisdagskvällen gratulerar jag med flera utropstecken i familje-chatten.
Mamma svarar med en bild på pappa med ett glas öl höjt i en skål.
Pappa messar direkt efteråt: ”Tar det 22 år till nästa PL titel blir det svårt att vara med.”
