Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Sjuttio minuter hade spelats mellan Real Madrid och Manchester City i onsdags när Pep Guardiola ersatte Erling Haaland med anfallaren Omar Marmoush. Norrmannen behövde av allt att döma sparas till söndagens Premier League-match mot Crystal Palace.
Det var en tydlig inblick i vad Champions League blivit: En turnering där man kan börja tänka på helgen med tjugo minuter kvar på självaste Santiago Bernabéu.
Trots alla invändningar man kan ha mot Den Moderna Fotbollen tillhör jag de som fortsatt får adrenalinpåslag när Champions League-hymnen ljuder. På plats på Europas arenor inför avspark eller hemma i soffan – det ligger en förhöjd stämning luften, ett högtidligt löfte om spänning i vardagslunken.
Uefas nya format fick mycket kritik när det lanserades inför förra säsongen. Fler matcher för redan sargade spelarkroppar och mer pengar till de redan rikaste klubbarna, var de huvudsakliga invändningarna.
När gruppspelet gick i hamn var the usual suspects klara för utslagningsfasen och de flesta med bred marginal. De åtta omgångarna, i stället för tidigare sex i direkta inbördes möten, gjorde att storklubbarna hade gott om tid att rädda upp tidiga magplask, medan mindre klubbar blev av med sitt överraskningsmomentum ju längre gruppspelet led.
– 99 procent av alla är nöjda med det nya formatet, hävdade Aleksander Ceferin efter förra säsongens gruppspel.
Det framgår inte hur Uefas ordförande genomfört opinionsundersökningen, men låt oss gissa att han inte ringt spelarfacket i alla fall.
Han tillfrågade heller aldrig oss som finner visst nöje i att se en eller två giganter falla tungt varje år i gruppspelet, eftersom detta är en del av sportens själva väsen.
Den här hösten är alla illusioner om ett mer inkluderande Champions League bortblåsta. Med två omgångar kvar av gruppspelstabellen är de enda spänningsmomenten om lag som Qarabag, Pafos eller Union St Gilloise ska klara sig över slutspelsstrecket.
Det tidigare upplägget med tre borta- och hemmamatcher hade sannerligen sina brister och meningslösa matcher i sjätte omgången.
Men det handlade aldrig om själva formatet, som till sin natur gjorde redan lottningen till en nagelbitare. Det handlar om de extremt olika ekonomiska förutsättningar som jätteklubbarna och deras halvstora småsyskon lever under.
Efter pandemin sjösatte Uefa ett nytt regelpaket för hur mycket av sina inkomster som europeiska fotbollsklubbar får spendera på spelarlöner och transferaffärer. Tre säsonger in dömer de flesta ut ”Squad Cost Rule” som tandlös, eller rentav kontraproduktiv. Redan rika superklubbar har, till skillnad från de mindre, råd att budgetera med de böter de får betala om de lägger mer än 70 procent av inkomsterna på spelar- och tränarkostnader.
Att expandera spelplanen för att styra bort uppmärksamheten från grundproblemet är en slug strategi. Inför varje omgång kan Ceferin och hans kostymbröder peka på spelschemat och säga: ”Titta på Kairat Almaty från Kazakstan, tror ni de är glada eller ledsna för att få spela Champions League?”
Det europeiska fotbollsförbundet opererar sedan några år enligt Socialdemokraternas valslogan från 2006 ”Alla ska med”.
Problemet för Uefa, och i förlängningen intresset för toppfotbollen, är att det inte finns någon fungerande plan för att jämna ut startfältet (för övrigt ett problem de delar med Socialdemokraterna sedan många år).
Uefa kan utöka Champions Leagues gruppfas till 72 klubbar om de vill – det skulle knappt förvåna om de gör det – de kommer ändå få samma utfall.
Det är nästan så att man tror att detta är hela planen.
Den 21 januari tar Qarabag emot Eintracht Frankfurt i den sjunde omgångens på förhand mest spännande match om en plats i Champions League-slutspelet i vår.
Inte ens Aleksander Ceferin kan på fullaste allvar tycka att det här blev bra.
Läs fler texter av Johanna Frändén
