Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Man känner ju till den där tomheten som infinner sig efter mästerskap i fotboll och ändå lär man sig aldrig riktigt att parera den. På måndag är det dags igen.
Tomheten. Vad ska man göra nu på kvällarna?
Vi ska ta vara på vemodet som oundvikligen kommer att infinna sig efter finalen i morgon, av det enkla skälet att det blir allt mer sällsynt.
I en vardag då dopamintopparna aldrig är längre bort än mobiltelefonen tror jag att vi mår bra av att sakna. Påminnelsen om att det är roligare att uppleva saker tillsammans är en närmast existentiell insikt.
Det går ju inflation i mer eller mindre allt som har med fotboll att göra och ändå har VM kvar sin lyster av en exklusiv världsomspännande festival. Mästerskapet som vi är på väg att stänga dörren om tillät förvisso rekordmånga 48 lag. Men på något sätt lyckades Fifa med konststycket att inte få det att kännas utspätt.
Däremot känner man att det har pågått rätt länge. Jag kollar min kalender och inser att Sverige åkte ut i åttondelsfinal mot Frankrike för bara två och en halv vecka sedan. Hade någon sagt två månader hade jag inte protesterat.
Gianni Infantino gick, liksom Donald Trump, in i fotbolls-VM med uppförsbacke i opinionen. Fifas ordförande hade kunnat lämna mästerskapet med några pluspoäng tack vare den sportsliga uppvisningen runt om i Nordamerika, men tillsammans med USA:s president smutsade han ner bilden av världens största idrottsorganisation ännu en gång.
Folarin Baloguns tillbakadragna avstängning blev bilden av ett korrupt kotteri som inte längre kliar varandras rygg i kulisserna, utan fuskar inför öppen ridå.
Infantino gjorde ett halvhjärtat försök att slå ifrån sig anklagelserna, men på det hela har han ju inga problem med att världen ser honom som Donald Trumps knähund, möjligen för att han tror att de uppfattas som jämbördiga.
USA:s president triumferade inför sina egna anhängare i grenen stark man som bestämmer allt.
För en gångs skull verkar han i alla fall ha lyssnat på de rådgivare som förklarade att han skulle bli utbuad på arenorna. Det är en liten seger förstås.
På finalen lär han nu dyka upp, men om han trodde att han skulle kunna göra fotbolls-VM till sitt eget så går han bet.
Eller?
För från det att bollen började rulla den 11 juni har det känts som en turnering som firat idrottens själva grundpremisser.
Uppvisningarna av Messi, Haaland, Mbappé och Bellingham har kompletterats med hjälteinsatser av blåbär som Kap Verde. Fotbollsideologiska bataljer mellan stjärntäta Frankrike och Spaniens ramstarka kollektiv har varvats med norska hjältesagor mot Brasilien.
Att välja fotbollen i slutanalysen är förstås i någon mån att välja glädjen, och det är kanske det rimliga att göra de få tillfällen vi bjuds. Låt vara med en besk bismak.
Det är svårt att inte tänka på VM för fyra år sedan i Qatar, då redaktioner och sändande bolag befann sig i beredskapsläge från första stund. Under åtminstone ett par veckor påmindes tittare och läsare dagligen om vilket land som VM spelades i och varför det var problematiskt.
I USA drunknade den politiska debatten i annat. Det finns goda skäl för oss som bevakat det här mästerskapet att fråga oss varför.
Jag tror att svaret börjar och slutar med USA – detta drömland som vi tycks vara redo att förlåta nästan allt. Arrangemanget har, trots vissa mindre skönhetsfläckar, överskuggat frånvaron av de tiotusentals människor, främst från fattiga länder, som aldrig tilläts komma in i landet för att heja fram sina landslag.
I kväll ska Frankrike och England göra upp om en bronsmedalj som ingen av dem är särskilt intresserad av. Resten av sommaren kommer de två, tillsammans med andra giganter som Tyskland, Brasilien och Nederländerna genomgå räfst och rättarting på hemmaplan. Det kommer att ropas på avgångar, omtag och förändringar i grunden.
Det är som det ska. Fotbolls-VM är när allt kommer omkring det finaste vi har.
Läs fler texter av Johanna Frändén här.