Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag minns fortfarande vågen av skam som sköljde över mig när jag frågade en skotte om han höll på England i EM 2004, när Skottland inte var med. Jag behövde i alla fall aldrig mer fundera över om svaret – ”are you fockin’ kiddin’ me?” – lämnade plats för några nyanser.
Det är alltid uppfriskande att hitta vattendelare av den folkliga opinionen som inte har med de vanliga kulturkrigen att göra. Fram till alldeles nyligen trodde jag att jag delade medborgarskap med en stabil majoritet av svenskarna som står stadigt i den del av nationalidentiteten som kan sammanfattas ungefär: ”Allt gott till Norge, utom i sport!”
Tydligen inte. Enligt en opinionsundersökning som SVT gjort svarade bara elva procent av de tillfrågade svenskarna ”ja” på frågan om de vill att Norge ska åka ur fotbolls-VM. Bland kvinnor är det bara sex procent som önskar norrmännen respass.
Vi är med andra ord en ganska tapper skara som inte låter oss dras med av den ”nordiska vågen”.
Moderaten Gunnar Hökmark uppmanar svenskarna på sin blogg att ”växa upp och börja ro” och argumenterar för att det geopolitiska läget gör att vi borde hoppa på den norska båten.
”Vi blir inte mindre för att Norge är framgångsrikt, vilket en del människor med mindervärdeskomplex tycks tro. Tvärtom blir vi större, därför att vi är en del av en nordisk familj vars samhällen formats av demokratins stabila ideal, människors jämbördighet och jämställdhet samt en tolerans och öppenhet som gjort våra länder till några av världens mest framgångsrika när det gäller innovation, välstånd, tillit och frihet”, skriver Hökmark.
Som om vi hade att göra med en gruppövning i FN:s högkvarter där delegater släpper kontrollen och faller bakåt, i hopp om att någon från ett kulturellt besläktat land med ungefär lika stor BNP står redo att ta emot.
Kanske vill Gunnar Hökmark också uppmana brasilianarna att stötta Argentina nu när de själva åkt ur VM. Det globala syd har många gemensamma ekonomiska intressen!
Det bygger förstås på en rejäl missuppfattning om varför idrottsrivalitet över huvud taget existerar. Vem man håller på – eller inte – handlar om godtyckliga nedärvda traditioner, gamla provinsiella allianser och rent antiintellektuella affekter. De har bara sin plats inom sportens värld. Detta är varför idrott finns.
Till protokollet: Jag har haft rätt mycket att göra med Norge genom åren. Jag har festat i Olso, badat i fjorderna, läst deras Nobelpris-aspirerande författare och jobbat återkommande för norsk tv (fram till denna publicering i alla fall). Norsk natur är storslagen, norrmännen är gästvänliga. Bergen är Skandinaviens vackraste stad.
Det norska landslaget är ännu mer älskvärt. Vi har målvaktshjälten Örjan Nyland, som är klubblös just nu och för bara några år sedan jobbade extra på en förskola. Här finns också den geniale humörspelaren och artisten Antonio Nusa. Och så inhopparen Oscar Bobb, vars skådespelarmamma brukar sitta med sin son på möten med fotbollsagenter och tacka nej till olika skatteförmånliga upplägg ”eftersom jeg er sosialist”.
Här finns mer än någon annan Erling Braut Haaland. Den trubbige tonåringen har blommat ut till fotbollsvärldens kanske enskilt största internet-meme; han är rolig, jordad och bjussig. Vad värre är, han är världens mest svårstoppade striker just nu.
Allt detta spelar förstås inte någon roll. Fotboll är ingen popularitetstävling. Att plågas lätt när Norge har framgång är också att erkänna grannlandets storhet som idrottsnation!
Hur man ska förhålla sig till den norska framfarten i VM skapar uppenbarligen sprickor också i de tätaste av sammanslutningar. Tidö-gänget är inte fredat.
Under Almedalen svarade utrikesminister Maria Malmer Stenergard spontant på frågan om vilka hon håller på när Sverige åkt ur VM:
– Oj, inte Norge i alla fall.
Du och jag, Maria. The six percent.
Norges VM-framfart är ett resultat av ett land som gjort fotbollen tillgänglig för alla, där föreningsdemokrati och breddideal haft en självklar plats. Det är imponerande. Det är beundransvärt. Bra gjort, Norge.
Med det sagt: Heja England i kväll!
Läs mer:
Pojklagstränaren såg att unge Haaland skulle bli en stjärna
Total eufori i Oslo: ”Det blir VM-medalj”
Frankrike till semifinal efter drömminuter
