Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I en rad artiklar har Göteborgsposten nyligen granskat svenska fotbollsklubbars värvning av minderåriga pojkar från Afrika. Det är en verksamhet som rör sig i juridiska gråzoner. Den fungerar för att en lång rad människor på olika positioner vänder bort blicken när det blir för komplicerat.
Två saker slog mig mer än något när jag läste GP:s granskning: Hur lätt det uppenbarligen är att undvika att tala om barn som barn och om våld som våld inom fotbollen.
En tidigare allsvensk stjärnspelare och numer spelaragent har en betydande roll i rekryteringen av talanger från Afrika till allsvenska klubbar. Detta trots att han greps och dömdes för misshandel av sin tidigare flickvän under förra våren, mitt framför ögonen på ett av de unga löftena han tagit till Sverige för provspel i AIK.
Tiden då han var en av svensk fotbolls största stjärnor sammanföll med mina allra första år som sportjournalist, med allsvenskan som bevakningsområde. Alla visste att spelaren ifråga också då hade dömts för misshandel av sin dåvarande flickvän bara något år tidigare. Ändå var det bilden av en lite disträ men skön typ som byggdes i medierna.
En spelare i en stor allsvensk klubb, idol för mängder av småpojkar och -flickor, sågs på sin höjd som lite ”stökig”, eftersom han hade svårt att hålla tider. Och så lite svårt att inte vara våldsam mot kvinnor då.
Någon som bara behövde styras upp.
Det gällde många inhemska stjärnor på den tiden.
Vissa av artiklarna om fotbollsspelare som misstänktes för våld eller sexuellt våld från den här tiden går knappt att läsa tjugo år senare.
Det är så mycket ”klubben står bakom honom” och ”han är i grunden en bra kille”, att man blir sjösjuk av att ta del av det.
Det är lätt att tro att vi gått vidare sedan dess. Och kanske har fotbollsvärlden blivit lite försiktigare.
I GP:s granskning svarar scouting-ansvariga på frågor om att samarbeta med den före detta spelaren, som för övrigt också är dömd för sexköp och rattfylla:
– Det är bara att lära sig av det. Att vara tydligare med personer man inte känner så bra nästa gång. ”You live and learn,” det är inte mer med det, säger en tidigare scoutchef och fortsätter:
– Ska du komma och säga att du ska hjälpa till och ta hand om en ung afrikan som är i Stockholm, och så vet du att du har något hängande över dig? Det kändes lite orent.
”Något hängande över dig” är alltså en anmälan om misshandel av en kvinna i en nära relation. Orent, indeed.
På frågan om klubben kommer att samarbeta med den före detta spelaren som nu är agent igen säger dess vd:
– Det tvivlar jag starkt på eftersom vi har en policy att inte arbeta med folk som har kriminell belastning.
Policy. Kriminell belastning.
Varför trippar högt ansvariga inom svensk fotboll kring ämnet på det här sättet? Varför låtsas de att det rör sig om bristande bakgrundskontroller, när alla i hela Fotbollssverige vet vad personen i fråga är dömd för, dessutom enligt ett tydligt återfallsmönster?
Är de … rädda för att trampa andra kvinnomisshandlare på tårna genom att vara för kategoriska?
Så här skulle ett svar kunna se ut nästa gång herrfotbollen konfronteras med mäns våld mot kvinnor: ”Vi arbetar inte med aktiva eller före detta aktiva som dömts för våld mot kvinnor. Inte för att man inte förtjänar en andra chans, utan för att fotbollen handlar om förtroende, idolskap och vilka värderingar vi vill fronta.”
Läs fler texter av Johanna Fränden här.
