Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Romanserie
CS Lewis
”Narnia” 1–7
Övers. Birgitta Hammar och Britt G Hallqvist
Bonnier Carlsen
Omläsningar är alltid riskabla. Särskilt när man återvänder till böcker man älskade som barn, böcker som sannolikt var med och formade en som person, ens intressen och värderingar. Att besöka dessa gamla världar och kanske tvingas inse att de inte är längre är desamma, att magin är borta, är en outhärdlig tanke och något som länge gjorde att jag själv inte vågade läsa om Ursula K Le Guin, Kenneth Grahame, Lloyd Alexander, Mark Twain och – lite otippat kanske – Hans Lidman. Och inte minst CS Lewis. Risken var helt enkelt för stor.
Men längtan tillbaka fanns där hela tiden. Man tror att man minns. Men minnet är selektivt och inte alltid ens vän. Snarare ett slags omutlig censor som anpassar och förpackar ens erfarenheter till något man kan leva med. Ofta förskönande eller för den delen bortträngande. Men det är just därför, hävdade just nämnde Lewis, vi behöver läsa om böcker. Endast vid omläsningar kan vi närma oss en boks verkliga kvaliteter. Om de nu har några, vill säga.
Lagom till 75-årsjubiléet av den första engelska utgåvan av ”Häxan och lejonet” ger nu Bonnier Carlsen glädjande ut Narniaböckerna igen, med Pauline Baynes geniala originalillustrationer och med den engelska samlingstiteln, ”The chronicles of Narnia”, sannolikt för att synkronisera marknadskrafterna inför Netflix storsatsning på böckerna som påbörjas i höst. Efter en förhållandevis lång mediedvala återuppstår alltså CS Lewis klassiska bokserie ännu en gång. Och så långt allt väl. Men böckerna då? Håller de fortfarande?
I någon mening var Narniaböckerna anakronistiska redan när de kom ut. CS Lewis (1898–1963) var drygt femtio år när böckerna publicerades, och han hämtade mycket inspiration från sin egen barndoms läsning. Viktorianska giganter som Edith Nesbit, Kenneth Grahame och H Rider Haggard samt den lockande ”nordiskheten” han sög i sig genom Wagners operor och de fornisländska sagorna, bidrog alla till det som skulle bli Narnia. Men även mer samtida fenomen fick plats i böckerna, inte minst åsikter om skolsystemen i England.
Lewis var ett barn av sin tid. Kanske ett offer om man så vill. Hans mamma dog när han var tio och han och hans bror skickades därefter från hemmet i Ulster till internatskola i England. Där omgavs han i princip bara av andra pojkar och manliga lärare. Det är inte underligt att hans kvinnoskildringar lämnar en del att önska. Vuxna kvinnor representeras framför allt av två häxor och en tredje är en misslyckad rektor på en ”progressiv” blandad skola där man blundar för mobbning (”Silvertronen”).
Men även skildringen av flickorna i böckerna kan en modern läsare klia sig lite i huvudet åt. Polly, Lucy och Jill behandlas rätt styvmoderligt av författaren och inte minst av berättelsens pojkar. Flickor ska inte strida, det är de modiga pojkarnas roll. Flickor kan inte läsa kompass och karta, men gråter i stället rätt ofta och är rent allmänt naiva. Men Lewis ger dessa flickor generellt ändå upprättelse när stridslarmet har lagt sig. Alla, utom Susan Pevensie. Och hanteringen av Susan är i mina ögon faktiskt inte acceptabel alls.
Lewis låter i avslutande romanen ”Den sista striden” lejonet Aslan ta med sig samtliga huvudpersoner från alla böckerna till det ”nya” Narnia, till en himmelsk tillvaro. Alla utom Susan. Vad har hon begått för synd för att inte få följa alla andra till den nya perfekta världen? Jo, hon håller på att bli vuxen. Hennes egen lillasyster Lucy säger att ”hon är inte intresserad av någonting numera, annat än nylonstrumpor, läppstift och bjudningar”. Den odrägligt präktige storebrodern Peter säger det på sitt sätt: ”Min syster Susan … är icke längre en vän av Narnia.”
Att vara generös och vänlig mot grannar och främlingar och mot naturen vi lever i och av, är ju den enda rätta vägen.
Omläsningar är alltså riskabla. Men jag upplevde även många vinster med att återvända till Narnia. Jag inser nu mer än någonsin att det inte är människobarnen som är mina favoritfigurer i böckerna, utan alla mytologiska väsen: dvärgar, jättar, kentaurer, dryader, fauner och alla andra. Till och med jultomten är med! Inte att förglömma den legendariske dysterkvisten Surpöl (Puddleglum), som är en myrslingerbult (Marshwiggle) i ”Silvertronen”. Och vid sidan av dessa, alla de underbara talande djuren som främst tänker på mat, och att a nice cup of tea och lite rostat bröd med marmelad i någon mening är lösningen på det mesta av det tumult som omger oss i vår värld.
Här säger Narniaböckerna något ytterst sant även om oss i dag, så här 75 år senare. Att vara generös och vänlig mot grannar och främlingar och mot naturen vi lever i och av, är ju den enda rätta vägen. Med Narnia skapar Lewis en sådan idealisk parallell värld till vår, dit barn med hjärtat på rätt ställe kallas för att hjälpa, men även för att prövas individuellt. Mod, lojalitet och tro är kärnvärdena som slutligen belönas i Narnia av lejonet Aslan. Det kristna budskapet, omvandlat till myt.
Böckerna, vars svenska språkdräkt verkligen förtjänar en revidering, hade under Lewis livstid ingen föreskriven läsordning. Numreringen känns därför ologisk. Hur kan man exempelvis börja med en prequel? Utan grundberättelsen känns boken som berättar om vad som hände innan rätt förvirrande. Läser man böckerna i den ordning de faktiskt publicerades blir allt mycket mer naturligt.
Narniasviten
1. ”Min morbror trollkarlen” (1955)
Narnia-krönikans felplacerade prequel där man får vara med om Narnias skapelse men också stifta bekantskap med en av seriens mest minnesvärda gestalter, den fullständigt bindgalna Vita Häxan.
2. ”Häxan och lejonet” (1950)
Den egentliga och naturliga starten på serien. Fortfarande en fröjd att läsa. De fyra Pevensie-syskonen kallas till Narnia där det råder evig vinter men aldrig blir jul. Hoppet och lösningen finns i lejonet Aslan. Men frälsning kräver som bekant även offer.
3. ”Hästen och hans pojke” (1954)
Den mest renodlade äventyrsboken i serien, och även den mest daterade. Två barn flyr tillsammans med två talande hästar det grymma Calormen. Friheten väntar i norr, i Narnia. Förföljarna är dem dock i hasorna.
4. ”Caspian, prins av Narnia” (1951)
Den egentliga uppföljaren till ”Häxan och lejonet”. De fyra syskonen kallas åter till ett hotat Narnia. I Aslans frånvaro måste de hjälpa prins Caspian att bekämpa dennes onde farbror som utropat sig till kung.
5. ”Kung Caspian och skeppet Gryningen” (1952)
Den långa seglatsen mot det yttersta havet och Aslans rike är ett slags fusion av ”Gullivers resor” och ”Kristens resa”. Prövningarna haglar och kusin Eustace gör sitt första, rätt plågsamma besök i Narnia.
6. ”Silvertronen” (1953)
En förändrad Eustace och mobbade kompisen Jill kallas till Narnia. Prins Rilian är försvunnen och Kung Caspian är döende. I sitt sökande efter prinsen slår de följe med seriens absolut roligaste karaktär, slingerbulten Surpöl.
7. ”Den sista striden” (1956)
Narnias tid är utmätt. Onda män från Calormen hugger ner dess levande skogar och förslavar narnierna. Eustace och Jill får ett slutligt uppdrag att hjälpa den siste kungen av Narnia. Men galenskaperna går inte att stoppa. Den sista striden är här.
