Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Olof Wretling hör onekligen till Sommarchefen Bibi Rödöös utvalda skara. Den västerbottniske komikern har visserligen bara hörts i det här sammanhanget en gång tidigare men är ett stående inslag i dess vintriga syskonprogram. Hans radioprat har med åren lett vidare till såväl scenföreställningar som en doktorshatt vid Umeå universitet.
När Olof Wretling nu för femtioelfte gången tar plats i radiostudion tar han oss med till en varm sommardag på ett kalhygge utanför Robertsfors. Året är 1958 och berättarens då 16-årige far är ute och besprutar hygget med bekämpningsmedlet hormoslyr. Det är lunchrast. En nötskrika flyger förbi, vilket den fågelintresserade pappan nogsamt skriver ned i sin grå anteckningsbok.
Han har det västerbottniska berättandets gåva och idkar formuleringsglädje i Torgny Lindgrens efterföljd
Vi blir strax påminda om det klassiska tv-ögonblick då dansken Lars Foss, vd för BT Kemi, dricker hormoslyr i direktsändning – ”som vore det en tuborg”. Syftet var förstås att visa hur harmlöst det baktalade bekämpningsmedlet var. Dessvärre var Lars Foss ute och cyklade. Ingen av de sex pojkar som befann sig på kalhygget utanför Robertsfors den där varma sommardagen blev äldre än 55 år.
Utifrån denna drabbande scen ur pappans liv knåpar Olof Wretling ihop en tragikomisk berättelse om sitt eget. Med självironi skyller han sina misslyckanden på det förgiftade blod han ärvt från fadern och spårar sin egen dödsångest till dennes alltför korta liv.
Det är lätt att förstå Wretlings popularitet. Han har det västerbottniska berättandets gåva och idkar formuleringsglädje i Torgny Lindgrens efterföljd. Den ena dråpliga episoden följer på den andra. Oavsett om han jagar mopedtjuvar i dotterns epa eller uppsöker en misslyckad bov i dennes källarhål präglas blicken av lika delar värme och självdistans.
Ibland blir Olof Wretlings förkärlek till metaforer onekligen för mycket. Och greppet att före varje låt göra en tafflig imitation av Lars Lerin är bara obegripligt.
Men visst finns det något betryggande i att lyssna till en person som faktiskt behärskar berättandets konst.
Läs mer
Matilda Källén: Ann Heberlein öppnar ett mörkt kapitel i Sveriges historia
Kajsa Haidl: Nej, Maria Maunsbach, inte alla skåningar älskar en rejäl röv
Kristofer Ahlström: Sarah Sheppard beskriver jordens undergång som en stel firmafest
