Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Min sambo hade vid en middag snappat upp att en av hennes bekanta satt med ett dilemma. Hennes son hade för första gången i sitt liv önskat sig en bok i julklapp. Men boken i fråga var Allra-fifflaren Alexander Ernstbergers ”Staten mot kapitalet”.
Ernstberger hade tydligen blivit någon sorts ikon på Tiktok.
Jag skrev en kort kommentar (Arbetet, 20/1) om att unga killar får se upp till vilka Tiktok-fånerier de vill, men att boken tyvärr är rätt tråkig. En ”Jag är Zlatan”, fast om en grabb från Strandvägen som med alla odds startat telemarketingföretag i en källare.
Allt kryddat med en konspirationsteori där Magdalena Andersson, Ardalan Shekarabi och Pensionsmyndigheten beställt en dom från hovrätten som gett Ernstberger ett par år på högriskanstalt – för brott mot jantelagen.
Efter bara några dagar hörde Victor De Almeida från Youtubekanalen Dialogiskt av sig och undrade om jag ville debattera med författaren. Influeraren har tydligen fri tillgång till ekobrottslingen som det senaste halvåret varit ute på en digital Eriksgata, där han varvat häng med 17-åriga grischkillar på Tiktok med att bedyra sin oskuld för inte alltför ansvarsutkrävande nätkändisar som Anis Don Demina.
I stället hävdar Ernstberger att han utsatts för ett justitiemord av den djupa socialdemokratiska staten.
Min premiss för att tacka ja var att De Almeida skulle läsa min egen bok om svensk välfärdskorruption. Ernstberger skriver nämligen också om så kallad ”mjuk korruption” – alltså nepotism – i sin bok. Men då handlar det inte om hur Allra försökte tvätta sin byk genom att rekrytera namnkunniga politiker som Thomas Bodström, Anton Abele och Gunnar Axén. I stället hävdar Ernstberger att han utsatts för ett justitiemord av den djupa socialdemokratiska staten.
Något som går tvärsemot gängse bild av hur landets maktelit agerat senaste halvseklet och absolut vore intressant att diskutera.
Så där stod man, som en idiot, inramad av reklam för energidryck och testosteroninjektioner
Youtubaren accepterade premissen men hade, visade det sig ungefär fem minuter in i debatten, så klart inte läst min bok. I stället såg mannen som kallas ”ortens Malou von Sivers” – inte främst känd för sina kritiska motfrågor – ut som en fågelholk vid varje längre resonemang. Det här var ju inte ett sånt samtal. Så där stod man, som en idiot, inramad av reklam för energidryck och testosteroninjektioner.
Det blir nästan alltid lite för dumt när dudes kombinerar feeling och klickjakt med en påklistrad kärlek till samtalets läkande kraft – oavsett vad som faktiskt sägs.
Pontus ”Anjo” Björlund, för en icke-Youtube-publik mest känd genom SVT:s granskning ”Hatet”, bjöd in en företrädare för nazistiska Nordiska motståndsrörelsen till ett samtal med Kartellens Leo ”Kinesen” Carmona.
Anjo förklarade för sina 200 000 följare, mestadels unga killar, att han skulle sitta med ”som en nyfiken liten student och bara lyssna”.
Sedan följde två foliehattars oemotsagda utläggningar om hur vårt vilseledda svenska folk måste vakna, George Soros och varför Förintelsen var självförsvar mot attacker på den tyska rasen och kärnfamljen.
Problemet med en övertro på dialog finns inte bara på Youtube. 2018 bjöd Hornstulls bibliotek in en högerextremist för att i ett panelsamtal mötas över åsiktsgränserna. RFSL påstods lära ut analsex till barn, det berättades om lögner på mjölkpaketen. Efteråt jublade en kvinna i publiken att ”så här borde vi ha det varenda kväll”.
Ernstberger har i den här grytan blandat en outhärdlig häxa till fanbase för sin comeback efter muck. Unga män som vill bli rika och helt vanliga rättshaverister – alla förenade i ett hat mot statsapparaten. Där ska han få sin upprättelse.
Var det den kampanjen jag varit del av? Förmodligen.
Det demokratiska samtalet är förstås viktigt. Men lika viktig är förståelsen för när vi förvandlas till nyttiga idioter som, exempelvis, används för att sprida berättelsen om en helt orimlig sossekonspiration mot en finansvalp.
Läs fler krönikor av Johannes Klenell.
