Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Jag är glad och tacksam för Mats Söderlunds replik (DN 9/7)! Eftersom den senaste mandatperioden handlat så mycket om huruvida vi alls behöver bry oss om klimatkrisen tar jag hans svar som ett tecken på att vi nu äntligen kan börja prata om vad de existentiella kriserna kräver av oss!
Min analys var dock inte fokuserad på hur vi löser klimatfrågan, utan ett försök att förstå vår samtid och hur vi vrider världen åt ett annat håll. I just klimatfrågan känner vi redan till flera ingredienser: avsluta vårt oljeberoende, elektrifiera och bygga ut fossilfri el med mera. I frågor som dessa bör vi förstås genast handla. Men det är stor risk att detta inte räcker eller är omöjligt att genomföra om vi inte samtidigt formar om hur vi är människor. Det är det som är poängen med att vi befinner oss just i en existentiell kris, det är inte bara ett tekniskt problem som ska lösas.
Artutdöendet, gifterna och vår förbrukning av jordens resurser visar att den västerländska majoritetskulturen har odlat ett djupt problematiskt förhållningssätt till det vi kallar naturen
Jag tänker att även om vi plötsligt skulle hitta en enkel teknisk lösning på klimatfrågan så skulle grundproblemet vara kvar. Artutdöendet, gifterna och vår förbrukning av jordens resurser visar att den västerländska majoritetskulturen har odlat ett djupt problematiskt förhållningssätt till det vi kallar naturen. Det ligger i språket självt, med ”natur” menas oftast det där borta, skogen och bergen, medan människan och hennes stadsmiljö inte är ”natur”.
Vi (i kraft av att vi pratar svenska) hör till en kultur som separerat oss från den övriga naturen så mycket att vi begreppsligt inte ens menar oss vara en del av den. Och det är ett problem som filosofin är medskyldig till. Men i idétraditionen finns konstant underströmmar som vill något annat, som vill vara del av naturen på ett annat sätt. Som filosof i dag är det min skyldighet att lyfta fram det och peka åt ett annat håll.
Jo, vi måste avlära normer, möta vår mänsklighet och konfrontera vår ångest, vi måste bli människor på andra sätt och det blir vi genom att möta en kollektiv existentiell kris med öppna ögon
Filosofin kan också bidra med en bättre förståelse för den existentiella situation vi befinner oss i och därmed för den beröringsskräck som i dag är så vanlig inför dessa frågor. Och om vi förstår den kan vi tydligare bemöta den. Jo, vi måste avlära normer, möta vår mänsklighet och konfrontera vår ångest, vi måste bli människor på andra sätt och det blir vi genom att möta en kollektiv existentiell kris med öppna ögon. Våra handlingar är konsekvenser av hur vi är människor, liksom hur vi är människor är konsekvenser av våra handlingar i en evig spiralrörelse.
Politiken är förstås en central del av denna omställning. I min artikel ville jag lyfta fram politikens ansvar att steppa upp och se dessa kriser för vad de är och handla utifrån dem. Att vi inte kan låta plånboksfrågorna överskugga de existentiella kriserna i valet är jag och Söderlund överens om, men för mig innebär medborgarskapet mer. Kriserna är kollektiva och då är det som kollektiv, i en rik demokratisk kultur, vi behöver adressera dem.
Den fråga som vi står i är hur, och om, vi kan förändra en kultur så snabbt som det nu behövs. Ingen av oss har alla svar. Men jag tror att vi behöver uppbåda alla mänskliga förmågor vi har. Vi behöver såväl systemförändringar som förändrade tankesätt, såväl tekniska lösningar som existentiell reflektion, såväl vardagliga små försök att vrida världen som stora framtidsvisioner. Vi behöver lågmälda samtal och vilda diskussioner. Vi behöver den civila olydnadens spjutspetsar, sjungande mammor, eftertänksamma filosofer, kritiska poeter och modiga politiker. Låt oss inte göra dessa till fiender, verkliga fiender har vi tillräckligt av.
Läs mer:
Mats Söderlund: Vi kan inte lita på att politikerna löser Jonna Bornemarks filosofiläxa
Jonna Bornemark: Det behövs en politik som vågar se vår existentiella kris