Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det pågår en intensiv diskussion inom forskarvärlden om svårigheten med att mäta förekomsten av plastpartiklar i människokroppen. Nyligen publicerade den brittiska tidningen The Guardian en bra genomgång. Där citeras bland annat forskare som är kritiska till den hjärnstudie som DN nämnde i en text om plastföroreningar förra året.
Hjärnstudien publicerades i den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature Medicine och fick mycket uppmärksamhet. Det var den första mer systematiska undersökningen av människohjärnor och resultaten visade att hjärnvävnad från avlidna personer innehåller högre halter av nanoplast, de allra minsta kända plastpartiklarna, än exempelvis njurarna och levern.
Haken är att det är svårt att mäta halten av plast i mänsklig vävnad. Med den analysteknik som forskarna använde är det svårt att skilja mellan fettvävnad och partiklar av polyetenplast. Metoden går ut på att man först tvättar bort vävnaden och sedan filtrerar och förbränner resterna för att kunna analysera rökgaserna. Om det då finns kvar rester av fettrik hjärnvävnad så går det inte att avgöra vilka rökgaser som kommer från fettvävnad och vilka som kommer från eventuell plast.
Det här är ett känt problem som forskarna bakom studien själva diskuterar i sin publicering. De nämner också faktorer som skulle kunna leda till att resultaten ger en underskattning av mängden plast.
Men den italienske forskaren Fazel Monikh, som har ägnat en stor del av sin karriär åt att analysera nanomaterial i biologiska vävnader, menar att studien är illa utformad och att det sannolikt handlar om en kraftig överskattning. Tillsammans med en grupp kollegor har han publicerat en kritisk kommentar i Nature Medicine, där de underkänner hela upplägget. Det går till exempel inte heller att visa att proverna inte har förorenats av plastpartiklar från annat håll, skriver de.
Liknande kritik har framförts mot andra studier av plast i mänsklig vävnad. Att vi har plast i kroppen är de flesta forskare överens om. Frågan är hur mycket.
Men, påpekar Fazel Monikh i ett mejl till DN, den här kritiken innebär inte att plastföroreningar och partiklar av nanoplast inte skulle vara ett problem. Kritiken innebär helt enkelt att vi än så länge saknar kunskap.
Att nya studier får kritik är en naturlig och självklar del av den vetenskapliga processen och en förutsättning för att vi ska kunna vässa våra undersökningsmetoder och ställa skarpare frågor.
En sak som vi däremot redan vet, understryker Fazel Monikh, är att en stor del av de kemikalier som används inom plastindustrin är hälsofarliga. Och att plastavfall nöts ned till mikroplast och nanoplast som vi exponeras för i allt större utsträckning.
Dessutom finns det gott om djurstudier som visar hur plastpartiklar tas upp av olika vävnader. Där går det att använda metoder som inte är etiskt godtagbara hos människor. Till exempel kan man mata djur med nanoplastpartiklar som har märkts på olika sätt, eller låta dem andas in partiklarna. På så vis går det att följa partiklarnas väg i kroppen. Den typen av studier finns det gott om, som visar förekomst av plast i de flesta organ – inklusive hjärnan.
Vi vet också att mängden plastföroreningar ökar i snabb takt och att nanoplast utgör en större del av föroreningarna än man länge förstått. En av Fazel Monikhs medförfattare till den kritiska kommentaren visade nyligen i en studie i Nature att det troligen finns lika mycket nanoplast i världshaven som allt det synliga plastskräp och all mikroplast vi redan känner till.
Den svenske forskaren Tommy Cedervall, som var en av de första som visade hur nanoplast kan ansamlas i hjärnan hos fiskar, tror att de diskussioner som ständigt pågår inom forskarvärlden lätt kan missförstås när de plockas ur sitt sammanhang.
”Ofta tolkas brist på bevis som att något är ofarligt, men det är inte logiskt. Okunskap är bara okunskap, då vet vi ingenting. Men i det här fallet tycker jag nog att vi vet tillräckligt för att åtminstone inte utsätta oss för mer plast än nödvändigt. Inte minst för våra barns skull. De kommer att exponeras för betydligt mer plast än vi”, kommenterar han.
