Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Kajsa Grytt
”Ökenhundar”
Ordfront, 329 sidor
Kajsa Grytts nya roman ”Ökenhundar” utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Klimatet och landskapet är starkt förändrat, krigsliknande tillstånd råder mellan ”myndigheterna” och aktivister för en bättre värld. Sarah har dragit sig undan vimlets yra till en öken nära Stockholm, men världen läcker in. Hennes son och hans gravida flickvän är kvar i krigszonen och Sarah oroar sig.
Kajsa Grytt är inte Maja Lunde, hon skriver inte framtidsroman som samtidskritik, hon är intresserad av relationer, känslor och hur de förändras under tryck. Sarah tar bilen till utkanten av öknen där det finns en butik med internet och en krog. Hon hoppas på mejl från sonen, tar en öl tillsammans med kvinnan i baren och låter blicken svepa över männen i lokalen. Ingen av dem väcker hennes intresse – men en dag kommer den rätte.
Det är långt mellan boplatserna i öknen. Sarah spionerar på sina närmaste, ändå avlägsna grannar. Hon är bara nyfiken men möts med våld och dras själv till sådant som är hotfullt. Hon låter en vild ökenhund komma nära och tämjer honom också till slut. Vad heter han, frågar en annan ännu avlägsnare granne. Devil, svarar hon spontant. Fantomens hund, så klart – vid det laget har jag sedan länge funnit mig till rätta i Grytts landskap som påminner om västernfilmernas och seriealbumens värld.
Det är ingen dum tanke, att framtiden blir som vilda västern: laglöst land befolkat av ensamma människor snara till våld och vemod, som i en låt av Tom Waits. Det är också lätt att följa med i Sarahs förflyttningar, både i öknen och i känslolivet, ner i kvicksand och upp till väderstationen på högsta toppen där älskaren finns. Symboliska landskap? I så fall bara i läsarens öga; i romanen är allt konkret och rakt beskrivet utan över- eller undertoner.
Jag blir vittne till ett tillstånd, en konstellation av människor och livsvillkor som är lätta att känna igen
Däri ligger också ett problem: Känslor beskrivs, beteenden analyseras i stället för att visas och det får den sorgliga effekten att jag inte blir särskilt engagerad i vare sig Sarah eller någon av de andra figurerna i boken. De har alla sökt sig från något i öknen, inte till något, de är jagade av myndigheter eller kriminella och blir själva brottslingar i någon mening, men den processen gestaltas inte, den konstateras.
Det finns en modern misstro mot gestaltande litteratur som skapar illusion och inlevelse, men om alternativet är fasta föreställningar och bilder som inte ligger så långt borta från rådgivningsspalter och det slags samtal man kan ha med sina vänner om skilsmässor, föräldraskap och relationer i största – stereotypa – allmänhet, är risken stor att läsningen inte ger så mycket vare sig till hjärtat eller hjärnan.
Trots att det händer en hel del i ”Ökenhundar” – folk dödas och dör, älskar och blir lämnade – finns egentligen ingen berättelse som drar med mig in i något oanat och oemotståndligt. I stället blir jag vittne till ett tillstånd, en konstellation av människor och livsvillkor som är lätta att känna igen, även klädd för ökenvandring, och jag blir besviken.
Läs fler texter av Ingrid Elam och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur