Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Varje dag strax efter lunch anländer fotot på sms. Motivet är alltid detsamma. Den ena bilden är den andra lik, lite nära, suddig. Mycket svart blank päls och ett par glimmande gula ögon.
Ofta ligger katten ihopkurad ovanpå min man. Då lyser hans ögon belåtet. Ibland vandrar han rastlöst mellan maken och datorn för att få uppmärksamhet. Någon gång står han på helspänn med framfötterna på fönsterbrädan och bevakar sophämtningen.
Det är morgon i Amerika, som Ronald Reagan sade i en presidentkampanj. Familjen i USA vaknar. Men tonåringarna vill inte längre vara med på bild och förresten har de aldrig varit särskilt morgonpigga.
Så det blir katten. Kattbild på kattbild på kattbild i chatten mellan mig och min man.
Det är ingen nyhet för min familj att ett älskat husdjur fyller tomrummen. Agnes regerade mitt föräldrahem i gapet mellan utflugna barn och barnbarn. Min pappa kan fortfarande beskriva inlevelsefullt hennes dödsögonblick, efter några månaders sjukdom. ”Tosca” på skivspelaren. Signore, perché me ne rimuneri così? Herre, varför belönar du mig så?
Det är nästan tjugofem år sedan. Jag minns ett foto av katten i kistan, en trälåda avsedd för fint vin.
Annars var väl kattbilder inte en grej på den tiden.
Nu läser jag i DN:s OS-rapportering om den amerikanske snowboardåkaren Alessandro Barbieri, en debutant. Han konstaterar att nervositeten kan komma före starten, men att han har en speciell rutin för att lugna nerver. Vid varje tävling ber han sin mamma skicka en bild på sin katt. Han ser husdjuret och känner lugnet.
Då förstår jag varför så många av mina meddelanden från maken går i svart och gult.
Så många dagar är en kamp. Så mycket är tungt att hantera när vi är på varsin sida Atlanten. Då får man ta till felinmedicinen.
Min man försöker alltså droga mig.
Det gör han rätt i.
Katten är väl som ett äktenskap. Ibland ligger vi ihopkurade. Ibland står vi på helspänn och väntar på sopbilen.
Läs fler kåserier, till exempel Kalena om känslan av att ha Oscarsjuryn i hälarna, vart man än går.
