Det finns en kringflytande liten skröna som brukar tillskrivas Kristina Lugn, och den låter så här: som liten lovade hennes pappa att ta med henne på bio, och hon blev mycket uppspelt av det, men väl framme vid biografen sa han: ”Nu går vi hem igen. Detta ska lära dig vad besvikelse är.”
Undran smyger sig på: hade den smärtinlärningen haft samma givande effekt på ett barn i dag?
Biobranschen tappar ju besökare i så rask takt att självaste påven tvingades ut ur sitt marmorkontor med en vädjan om frälsning. I mitten av november höll Leo XIV ett tal i Vatikanen som manade till kamp för biografkulturen. ”Bio är inte bara rörliga bilder, det är hopp som sätts i rörelse”, lät han förkunna.
Påven, vars favoritfilmer är ”Sound of music” och italienska ”Livet är underbart” – två hoppingivande filmer, i alla fall om man ogillar nazism – beklagade att så många biografer fått stänga ned. Så ser det ut över hela världen. Biljettintäkterna ligger fortfarande långt under nivåerna från före pandemin. USA upplevde sin publikmässigt sämsta biosommar på 44 år. I Sverige räknar man att svensken går på i genomsnitt en (1) biofilm per år, och 2024 gjordes 600 000 färre biobesök än året dessförinnan.
Och så vidare, med mera.
I krisberedskapens mobilisering har biografer börjat kasta sig över allt som kan få människor att lämna soffan. Till skräckfilmen ”Hemmet” kunde besökare på Filmstaden få en tryggande robotkatt i famnen. Förra veckan införde man priszoner i salongerna, där upplevelsemässiga no go-zoner som längs fram och yttersta flankerna blir billigare (medan övriga blir dyrare).
Amerikanska biografer gav gratis ”Bugonia”-inträde till kunder som rakat huvudet likt Emma Stone i filmen. Det har även satsats på ovanligare filmupplevelser, som att titta på ”The long walk” på ett löpband i fem kilometer i timmen – samma hastighet som filmens tävlande måste hålla för att undvika arkebusering – eller visningar av ”Trollkarlen från Oz” med vindmaskin under orkanscenerna.
Nöd är kreativitetens moder så det är svårt att säga var gränsen går mellan desperat gimmick och uppfinningsrik pr.
– Alla gimmickar är tecken på desperation, men en desperation som har blivit konstant. Biohistorien har ju dock visat att det inte är en långsiktig lösning, säger DN:s filmkritiker Fredrik Sahlin.
Biokrisen är något av en permakris, påpekar han. Man kan rentav se utvecklingen av en annan gimmick, 3D-formatet, sammanfalla med diverse kritiska lägen i det förflutna:
– 3D på bio kom vid den första krisen på sent 1950-tal när tv:n hotade, återkom på 1980-talet när videon hotade och sedan på 2010-talet när strömningen kom i gång.
Inom sociologin var det för några år sedan hett att prata om försvinnandet av ”den tredje platsen” – utrymmen där man blir en del av världen, som inte är hemma och inte på jobbet: en plats som är billig, lättåtkomlig och där den huvudsakliga sysslan är att umgås.
Den har nu till stor del ersatts av just hemmet. Internet, som skulle få världen att växa, har i stället klämt in den mellan fyra väggar, kanske rentav mellan arm- och ryggstöd: soffan blir ett allround-nav för arbete, underhållning, umgänge och konsumtion.
Psykologen Niklas Laninge kallar resultatet för inomhusekonomi: ett system så perfekt kalibrerat för minsta möjliga ansträngning att företagen numera kan bygga affärsmodeller på antagandet att du aldrig lämnar ditt hem, knappt ens din sittställning.
Strömningstjänster och sociala medier är inomhusekonomi. Konferenser byts ut mot webbinarier och videomöten. Chattbottar ersätter kundtjänst, och Tinder gör att man inte behöver kliva upp ur soffan för att hitta en partner. Vem går på restaurang när man kan få maten hemkörd av en lågavlönad gigarbetare på moped?
Biografen förlorar alltså inte mot film, den förlorar mot inomhusekonomin. Det oroar Niklas Laninge, eftersom det är ”utomhusekonomins” samspel med andra som lär oss att bli människor.
– När vi väljer att följa det minsta motståndets lag som präglar inomhusekonomin går vi miste om sådant som på lång sikt får oss att må bra.
Det finns flera exempel på hur biografer följer strömmen och försöker simulera hemmamiljöns bekvämligheter. Fällbara biofåtöljer med fotstöd, servering av mat och dryck; somliga biografer arrangerar visningar där man tillåter mobilanvändning under filmen eller, i de amerikanska delstater där det är lagligt, marijuanarökning i salongen.
Jag är lite kluven till tanken på att bli passivt pårökt under en film, men mycket kluven till mobilbruk under filmens gång. För mig är biobesöket en av de sista platserna där någon annan förbjuder mig att multitaska sönder min hjärna.
Det låter väl dammigt, rentav lätt reaktionärt, men jag håller fast vid biografen som en liten ritual som upphöjer vardagen med en egen struktur: tid, rum, biljetter, mörker, de gemensamma känslorna synkade med vad som sker på vita duken. Det var en njutning att se ”Weapons” i fullsatt salong: när dörren till huset öppnades och kvinnan klev ut med en sax i handen läckte ett kvävt, nästan uppgivet ”näää…” ut ur den paralyserat vettskrämda personen jämte mig.
Men utan ritualer mister vi jämvikten. All kultur blir utbytbar, flytande och passivt skrollbar. Frågan är om vårt kollektiva hemmasittande ska betraktas som en uttryckt vilja eller en reflex betingad av appar och start-ups – klart är i alla fall att bekvämlighet blivit den moderna ekonomins främsta styrmedel. Då känns biobesöket nästan som civil olydnad.
– Jag tror att utomhusekonomin måste sätta hårt mot hårt för att bryta trenden: fler erbjudanden, temakvällar, aggressivare kampanjer, säger Niklas Laninge.
Stina Bengtsson är professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola och studerar medieanvändning i vardagslivet. Hon anser att biografernas jippon ligger i linje med hur kulturaktiviteter har förändrats överlag de senaste åren: musiker som måste turnera mer och under mer spektakulära former snarare än att förlita sig på att sälja musik, författare som deltar i festivaler, kryssningar, författarkvällar, och så vidare.
– Ett mer eventbaserat sätt att ta till sig kultur, helt enkelt.
Så här års räknar biografägarna med tindrande ögon ner dagarna mot juletid. Inte som vi andra, till den tjugofjärde, utan dagen därpå; premiärstunden för de familjefilmer som brukar ge omsättningen hjärtmassage.
Filmkritikern Emma Gray Munthe menar att det kanske finns en framtid för bion hos de unga.
– Generation Tiktok verkar ju enligt vissa rapporter hålla bio lite högre än de lite äldre, vilket kanske hör ihop med vurmen för brädspel, vinyl och nostalgi. Saker som är på riktigt, och inte är AI-fejk.
Så månne skulle även ett barn av vår tid – ett barn präglat av algoritmer och nedsjunket i inomhusekonomins slentrian – faktiskt reagera med samma förkrossade bedrövelse som Kristina Lugn om man lovade bio och sedan vägrade fullborda ritualen. Jag får testa och se.
