Frågan är om någon författare uttryckt sig lika ångerfullt om en bok som Annie Proulx då hon intervjuades av Christopher Cox för The Paris Review våren 2009? ”Jag önskar att jag aldrig skrivit den historien” sa hon om ”Brokeback mountain” som fyra år tidigare filmatiserats.
Det ligger nära till hands att tro att hon tröttnat på homofober som skickat hatbrev för att hon skildrar två kärlekstrånande cowboyer som får till det med varandra på prärien. Men nej, det var snarare för att så många män skrivit och sagt att de ville ha ett lyckligare slut: ”Och alla börjar på samma sätt – jag är inte homosexuell, men… Underförstått är att eftersom de är män förstår de mycket bättre än jag hur dessa människor skulle ha betett sig”, sa hon i intervjun. Hon tröttnade alltså på allas korrekturförslag så mycket att hon ångrade att hon alls skrev berättelsen.
Så här runt nyår, när vi ägnar oss åt årsbästalistor, tillbakablickar och summeringar, är det kanske inte ovanligt att vi ångrar något: en händelse, en kommentar eller en handling. Men hur är det för en författare? Finns det fler än Annie Proulx som ångrar att de publicerade en text, eller som kanske ångrar delar av ett verk?
Den tyska författaren Judith Hermann öppnade för ånger redan i förordet till sin senaste bok ”Vi skulle ha talat om allt”, om att tiga och förtiga när man skriver. Anledningen till denna möjliga ruelse var de ”oväntat privata saker” som dök upp när hon skrev sina poetikföreläsningar där hon resonerade kring hur hon skrivit sina noveller och romaner samt vad inspirationen till dem varit.
Bland annat skrev hon om hur rädd hon varit för sin fars raseri när hon växte upp. Hon konkluderade att ”det lär visa sig om det blir något att ångra”. Poetikföreläsningarna höll hon i Frankfurt i maj 2022. I Tyskland kom boken ut i mars 2023, bara några dagar innan jag träffade henne för ett samtal på Littfest i Umeå.
Vi skulle prata om hennes roman ”Hemma” och det kändes för tidigt att fråga om hon hade hunnit börja ångra något efter den tyska publiceringen av ”Vi skulle ha talat om allt”. Men nu, några år senare, ställer jag frågan.
– Jag var rädd att jag skulle ångra att texten var så personlig, att jag borde ha hållit vissa beskrivningar för mig själv. Det var en påhittad rädsla: jag försökte helt enkelt att förbereda mig på ånger, säger Judith Hermann.
Enligt Judith Hermann är ånger ett ”oväntat åldersfenomen”. Ju äldre hon blir, desto mer ångrar hon. Det har gjort att hon är försiktigare när hon ”formulerar önskningar”, som hon uttrycker det:
– Jag önskade att jag skulle få hålla de här föreläsningarna. Sedan höll jag dem och betalade ett pris för det som jag inte vet exakt vad det var, men som ändå fanns där. Ånger, alltså, inte över en detalj, utan över helheten. Det handlar nog om ånger över det levda, det förgängliga och det liv som passerar förbi.
Det låter snarare som melankoli eller vemod än ånger. Judith Hermann nickar och säger att ånger kanske inte har så mycket med skrivande att göra ändå. Men, lägger hon till, risken för ånger finns ändå alltid där när hon skriver.
– Skrivandet är en farlig sysselsättning och då måste man som författare vara beredd på allt, även ånger.
Denna känsla gäller det att hålla på avstånd när hon arbetar med en text. Om hon inte gjorde det skulle hon bli förlamad som författare. Allt skulle ältas och då skulle texten till sist kvävas.
– Jag måste gå kallblodigt förbi sådant och skriva ord för ord, mening för mening.
I sina poetikföreläsningar går Judith Hermann alltså igenom sina tidigare texter. Möjligen är det i arbetet med ett sådant retrospektivt projekt som en författare kan komma att ångra vissa saker i sin bibliografi?
– Jag skulle vilja säga att jag mest av allt ångrar vissa bryskt formulerade och till synes coola detaljer i ”Sommarhus, senare”. Men det var också min debut.
Du förlåter bryskheten och coolheten i dag?
– Ja, och jag gillar verkligen tanken på de utökade tolkningsmöjligheter som föreläsningarna har gett upphov till. Det är en vacker tanke för mig att en läsare med hjälp av detaljerna från föreläsningarna kan förstå de tidigare berättelserna på ett nytt sätt.
Så det där förordet där hon öppnade för att hon eventuellt skulle ångra sig kanske inte var så nödvändigt? Rentav något hon i dag skulle kunna ångra?
– Om jag inte ångrade något, skulle jag inte ha vågat något.
På samma sätt resonerar Rachel Cusk. Kritiken och läsarreaktionerna på åtminstone två av hennes böcker, de självbiografiska ”Att bli mamma. En ny roll i livet” och ”Efterbörd. En berättelse om en skilsmässa”, var stundtals mördande. Hon skulle alltså, precis som Annie Proulx, ha kunnat ångra publiceringarna i efterhand. För närvarande skriver hon på en kommande bok, men tar sig tid att svara på frågor om ånger via mejl.
– En utomstående betraktare kan säkert föreställa sig att jag är fylld av ånger över de böcker som har mötts av allmänhetens missnöje. Det har varit flera. Det har inte varit roligt att behöva göra de här erfarenheterna, vissa av dem kan nästan beskrivas som traumatiska, men ånger – önskan att man inte borde ha gjort något man har gjort – det har jag inte, skriver hon.
Debatten kring Rachel Cusks böcker har både handlat om vad man får skriva om graviditet och barnafödande och om hur hon gestaltat personer i sin närhet. Hennes ex-man reagerade starkt på skilsmässoboken ”Efterbörd” och Sunday Times kallade henne både för ”en hård liten dominatrix” och ”narcissist utan dess like”. Troligen är det reaktioner som dessa som varit ”traumatiska”. Men att hon skrev böckerna på det sätt hon gjorde är alltså inget hon ångrar.
– Anledningen till att jag inte ångrar dem är att jag helt enkelt inte kan föreställa mig hur de skulle ha varit annorlunda. Även om de var ett resultat av mina ekonomiska omständigheter – och det som kanske kommer närmast ånger när det gäller skrivandet är att jag alltid har varit tvungen att skriva för att försörja mig och inte vet vad jag skulle ha skrivit om så inte hade varit fallet – kunde dessa omständigheter inte ha förändrats utan att jag hade varit en annan person.
Hon menar att om hon hade känt ånger så hade det inneburit flera saker: att hon ångrade att böckerna hon skrivit inte fanns och därmed att hon skulle ångra hela sin ”karaktär och själ”:
– Eftersom det av någon anledning har varit mitt öde att uttrycka saker som andra människor ibland tycker är oacceptabla.
Men, lägger hon till, ånger kan också vara något bra och användbart.
– I viss mening är ånger också en önskan om att bli en bättre människa, att bli klokare och friare från sig själv. Det är ett annat sätt att erkänna att man har eller hade fel, och det är kanske lättare att bekänna ånger än att erkänna sina fel. De flesta människor gillar ju inte att göra det.
I efterdyningarna till debatten förändrade hon sitt sätt att skriva och slog igenom internationellt med trilogin om Faye, som består av delarna ”Konturer”, ”Transit” och ”Kudos”. Hon är i dag en av världens mest uppburna författare och som sådan är hon förstås privilegierad, skriver hon i ett mejl. Kanske ångrar framgångsrika personer sig mindre ofta?
– En del framgångsrika och mäktiga människor verkar tycka att ånger är slöseri med tid. Det tycker inte jag. Det är faktiskt ganska användbart. Tanken på att mäktiga eller framgångsrika människor inte ångrar saker är ganska irriterande!
Vad är det som är irriterande?
– Det får en att tro att det är genom att inte ångra sig som man blir stark. Jag tycker inte att jag själv är stark. Samtidigt är det nog så att den enda erfarenhet jag har av denna styrka är just det faktum att jag inte ångrar mina böcker, även när andra tycker att jag borde ångra dem.
En annan författare som också varit föremål för kritik från en ex-partner är Geir Gulliksen. När hans roman ”Berättelse om ett äktenskap” publicerades hyllades den av kritikerna, men hans ex-fru var långt ifrån nöjd. Hon skrev en krönika i Aftenposten 2016 där hon utifrån romanen ifrågasatte hur mycket en författare ska få berätta om personer i sin närhet.
I dag vill Geir Gulliksen inte kommentera debatten om autofiktion som uppstod i kölvattnet av krönikan, men säger att ämnet ”ånger och skrivande” intresserar honom. Han menar att ånger är en del av att vara människa, men att det ser lite speciellt ut just när det gäller det litterära arbetet.
– Själva skrivandet är så lite viljestyrt, så lite kontrollerat. Man måste bara ge sig hän åt det som kommer, och då verkar det lite orimligt att ångra sig, säger Geir Gulliksen.
Men, lägger han till, det finns också ett annat svar på frågan om hur ånger och skrivande hänger samman.
– För varje mening man skriver finns det en röst som säger: Kan du verkligen skriva det här? Har du rätt att göra det? Det verkar som om skrivandet handlar om att blunda för sig själv och samtidigt vara exceptionellt vaksam.
Kanske är det just det som gör att litteraturen blir brännande och relevant – att författaren närmar sig de där punkterna, scenerna eller orden som kanske kommer att bli något att ångra. Geir Gulliksen verkar i alla fall se det så.
– Jag strävar efter den här typen av tvivel och förebyggande ånger. Om det verkar som om jag inte borde skriva något, gör jag allt jag kan för att skriva det ändå.
Även författaren, poeten och DN-kritikern Aase Berg menar att man som författare måste söka sig mot smärtpunkterna, det pinsamma som kanske blir något att ångra.
– I skrivprocessen bör man gå för långt. Man måste ta risker, säger hon när vi möts på ett kafé på Södermalm i Stockholm.
Också hon har varit föremål för debatter om vad man får skriva och inte. Senast gällde det hennes dagbok ”Vi är framme snart” som provocerade en del i boken omnämnda personer. Men liksom Geir Gulliksen vill hon inte kommentera debatten: ”jag har sagt vad jag har att säga och vill inte mata klickmonstret”, skriver hon i ett mejl inför vår intervju.
När vi ses är det för att mer allmänt diskutera begreppet ånger i samband med skrivande och litteratur.
– Som person är jag inte skamdriven alls. Men jag gör saker i stunden när jag skriver som är obehagliga. Det måste man göra. Det är när det börjar kännas pinsamt som det händer något med texten, säger Aase Berg.
I samarbetet med redaktören försvinner ofta de saker som kan vara en anledning till ånger, hävdar hon. Jag frågar henne om det har förekommit att hon ångrat just det: att någon scen eller beskrivning fallit bort.
– Jag kommer inte ihåg vad jag tar bort och därför är det inget jag heller dväljs över. Är det borta, så är det. Hela skrivandet är ju ett forskningsprojekt och då kan man inte ha full kontroll.
Autofiktionen närmade hon sig också i ”En uppblåst liten fittas memoarer” som gavs ut för snart fem år sedan.
– Det går emot min personlighet att hålla på med självbiografiskt material. Jag tycker att det är jätteobehagligt att skriva mer eller mindre autofiktivt. Hela den grejen är vidrig.
Och ändå gör du det?
– För att det är just ett risktagande och en forskning. Då måste jag börja med mig själv. Det vore så fegt att sitta och hitta på grejer när allt material på ett eller annat sätt finns i mitt eget psyke, även om det är obehagligt att ge människor tillträde till det på olika sätt.
Aase Berg började som poet. Först med ”Haggan” etablerade hon sig som prosaförfattare år 2019. Hon säger att genrer i hög grad avgör hur mycket personligt som går att berätta, utan att någon tar illa upp.
– Skriver man spejsad poesi med avancerad ordkonst är det ju ingen som fattar att man håller på med självbiografi eller autofiktion. Men när man sänker sig ner till slafsnivån som dagböcker anses vara, blir det mycket tydligare.
Men återigen har genrevalen mer handlat om viljan att utforska. Det är nog det här forskningsprojektet hon talade om tidigare.
– Absolut. För mig är det ett politiskt arbete att arbeta med dramaturgi på nya sätt. Poesi har sin dramaturgi, men man behöver inte förhålla sig till en romans dramatiska kurva. Jag är så jävla trött på den.
Varför då?
– För att den dramatiska kurvan är en patriarkal uppfinning från 1800-talet. Det är också därför jag intresserar mig för dagböcker, för där finns en annan intressant dramaturgi.
För fyra år sedan kom Aase Bergs essäbok ”Spöket” ut. Hon säger att hon möjligen skulle kunna ångra vissa aspekter av den.
– Eller, kanske inte ångra. Men så här i efterhand ser jag hantverkstekniska saker som jag hade kunnat göra annorlunda. Den är också för lång. Tankarna är för långt tänkta. Det är en adhd-bok egentligen.
Men, lägger hon till, så kändes det inte då, inte när hon skrev och publicerade den.
– Jag kunde inte skriva annorlunda då. Så det går inte att ångra. Och ångra är en konstig sak, när jag tänker efter. Är man för rädd för att ångra sig kan man inte skriva. Det är snarare misstagen som gjort mig till den författare jag är.
Hon säger att hon är tacksam för det. Sedan ler hon:
– Nu låter jag helt religiös.
Ja, eller som att du arbetar med psykologibegreppet acceptans.
– Usch, skriv inte det.
Men nu gjorde jag det.
Återstår att se om jag får ångra det.
Läs fler författarintervjuer och läs fler artiklar av Mats Almegård
