Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det är sällan det blir så tydligt att systemet krockar med individen som i migrationspolitiken. Människor som ställer upp på principen om en stram invandringspolitik kan ändå uppröras när de ser hur den drabbar enskilda individer.
Nu gäller upprördheten en grupp tonåringar som riskerar att drabbas av regeringens och Socialdemokraternas gemensamma kamp för en stram migrationspolitik. Trots att en del av ungdomarna framstår som exempel på lyckad integration – de talar svenska, går i skolan och är en del av det svenska samhället – ska de lämna landet.
När MP, V och C lade fram ett förslag för att stoppa utvisningarna ställde sig Socialdemokraterna utanför. Många socialdemokrater ilsknade till när partiets talesperson Ida Karkiainen motiverade beslutet för tidningen ETC: ”Sverige har en integrationsskuld som måste betas av och då är den strama migrationspolitiken en förutsättning för att integrationen ska fungera.”
Det mekaniskt PR-mässiga språkbruket hör kanske till det moderna politikerspråket. Andra socialdemokrater har senare försökt omformulera och ändra tonfallet.
De har ändå svårt att övertyga den egna opinionen om att det finns en koppling mellan att förbättra integrationen och att ta tonåringar från familjen och kasta ut dem ur Sverige. Skulle kriminaliteten öka om 18-åringarna fick vara kvar i samma land som sina föräldrar? Motiveringen är inte glasklar.
Efter hård intern kritik ingrep Magdalena Andersson och sa att ”det är är orimligt att ungdomar som bott länge i Sverige utvisas” och att hon ”utgår från att regeringen nu arbetar väldigt snabbt och hårt” med att ta fram ett förslag till lösning. Andersson hoppas på en att en säkerhetsventil ska införas i regelverket.
Migrationsminister Johan Forssell (M) har dock ingen brådska. Han låter hälsa att regeringen bereder frågan i vanlig ordning för att sedan låta riksdagen fatta ett beslut – oklart vilket – fram i sommar.
Och varför skulle Forssell skynda sig? Regeringen har inget emot att Socialdemokraterna kokar i sin egen soppa. Och Sverigedemokraterna vill knappast mjuka upp reglerna. Under tiden kan fler tonåringar få besked om utvisning.
Debatten har överrumplat Magdalena Andersson. I stället för att driva frågan och vinna sympatier från den uppblossande opinionen väljer Socialdemokraterna att traska patrull efter regeringen – eller ”SD-regeringen” som Andersson själv brukar säga.
Den politiska reflexen är fortfarande att inte avvika från Tidöpartierna i invandringspolitiken.
Partistrategernas ambition att få bort migrationsfrågorna från valet genom att lägga sig så nära regeringen som möjligt har länge skavt. När partikongressen slog fast politiken förra våren var oviljan påtaglig bland många ombud. Om inte frågan så tydligt hade kopplats till förtroendet för Magdalena Andersson som person är det osäkert om partiledningen fått med sig kongressen. Men det blev omöjligt att frondera mot partiledaren i en prestigefråga.
Därför blev den pågående debatten ett test på hur förankrad strategin är i partileden
Att många kongressombud var obekväma är inte konstigt – migrationsfrågan är en utpräglad vänster-högerfråga där socialdemokratiska väljare är öppnare än högerväljare.
Därför blev den pågående debatten ett test på hur förankrad strategin är i partileden.
Hittills visar testet att enigheten är bräcklig på gränsen till obefintlig. Den visar också att en eventuell S-ledd regering kommer att vara känsligare för kritik mot bristande humanitet i migrationspolitiken än den nuvarande regeringen.
Läs mer av Tomas Ramberg:
”KD ser om sitt eget hus inför hotande Tidöförlust”
”Så kan Moderaterna dumpa Liberalerna”
