Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Den som följer nordisk politik kan slås av hur strålkastarljusen numera riktas mot politiker i våra grannländer – som Danmarks Mette Frederiksen eller Norges Jens Stoltenberg. Finland har president Alexander Stubb som spelar golf med Donald Trump. Och så den tidigare statsministern Sanna Marin, numera verksam vid Tony Blair-institutet, som porträtteras i ansedda The New Yorker när hon ska publicera sina memoarer.
Hon var en sensation när hon tillträdde i december 2019, enbart 34 år fyllda. Hon blev Finlands yngsta statsminister någonsin och världens då yngsta regeringschef. Småbarnsmamma i skinnpaj.
I boken ”Med mod att leda” berättar Sanna Marin att hon inte ville vara en ”kvinnlig ledare”. Hon förbluffades av frågor från journalisterna om hur det funkade med alla kvinnor i regeringen – som om hon satt på en nagelsalong och förhandlade om Syrien eller äldrevården.
Upphetsningen i medierna blev stor när hon poserade i en modetidning i kavaj utan tröja och en privat skämtvideo läckte ut, där hon dansade utmanande med vännerna.
”De dubbla måttstockarna försvinner aldrig”, suckar hon på ett ställe i boken.
Kanske får hon sin upprättelse i Sverige – för på den här sidan av Östersjön har Sanna Marin pekats ut som ledaren som satte punkt för den svenska alliansfriheten. Av memoarerna att döma har hon inget emot den beskrivningen. Kanske hade processen gått snabbare, om alla hade lyssnat på hennes råd.
Sanna Marin tog upp frågan om Natomedlemskap med sina närmaste rådgivare redan i januari 2021, när den ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj hade kastats i fängelse. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 blev hotet från öster akut. Enligt Marin duckade Finlands president Sauli Niinistö för Natofrågan, så hon fick ta täten.
Kontakterna med den svenska kollegan Magdalena Andersson var intensiva och värdefulla, men det var uppenbart att Sverige låg steget efter. De svenska socialdemokraterna framhöll att deras interna diskussion ”skulle ta tid” på grund av Sveriges ”långa historia av neutralitet”. Men Marin och hennes medarbetare satte press för att få fram en gemensam tidsplan.
Sedan gick det som det gick. Det blev inte Natokritiska svenska socialdemokrater utan Turkiets president Recep Tayyip Erdogan som kastade grus i maskineriet. Officiellt lyfte den turkiske ledaren fram Sveriges svaga antiterrorlagstiftning. Men Sanna Marin tror att de verkliga skälen var politiska. I boken betonar hon att Erdogan tog chansen att utnyttja Natoprocessen för helt andra diskussioner – som handlade om att Turkiet ville köpa stridsflyg av USA och att påverka ett kommande val i Turkiet.
Den finländska statsministern avslöjar hur hon försökte varna sina svenska kollegor.
”Jag sa till båda de svenska statsministrarna, först Andersson och senare Kristersson, att det inte var någon bra strategi att gå med på vartenda krav Erdoğan hade eftersom Turkiet då bara skulle kräva mer, vilket också skedde flera gånger”, skriver hon i boken. Hon betonar att både Finland och Sverige var fullt kvalificerade att upptas som medlemmar i Nato – ”och att hålla fast vid detta faktum skulle ge oss en starkare förhandlingsposition i längden”.
Marins skildring av spelet bakom kulisserna väcker frågor. Vad hade hänt om Andersson och Kristersson hade lyssnat på Marins budskap? Kunde några av eftergifterna från svenskt håll ha undvikits? Var det nödvändigt att återuppta krigsmaterielexporten, stärka samarbetet med den turkiska säkerhetstjänsten och lova att inte stödja Gülenrörelsen eller kurdiska PYD/YPG i Syrien? Var det rimligt att kritiken mot den auktoritära utvecklingen i Turkiet tystnade? Och borde USA ha gjort processen kort?
Bidenadministrationen var omvittnat motvillig mot att bli en part i förhandlingarna. Det fanns länge ett motstånd mot flygplansaffären i den amerikanska senaten. I boken beskriver Marin hur USA:s vicepresident Kamala Harris blev illa till mods när Sanna Marin lyfte frågan om stridsflygplanen.
Turkiet vann dragkampen.
Finland gick med i Nato i april 2023. Sverige blev medlem nästan ett år senare, den 7 mars 2024. Under tiden hann Erdogan vinna ett val och säkra leveranser av F-16-plan från USA.
”Väl spelat”, summerar Sanna Marin i sin bok.
Läs mer:
Sanna Marin: Jag fick så dumma frågor att hjärnan smälte
Jens Stoltenberg om Ukraina: Jag är säker på att jag kunde ha gjort mer
