På ett sätt vill jag inte läsa Carin Franzéns nya översättning av ”Heptameron”. Jag vill inte gå tillbaka till den här boken eftersom jag vet hur det blir, man dras in i dess märkliga värld och sedan går det inte att komma ut igen, på grund av allt som uppstår i läsningen, inte minst när man som, ja, vanlig läsare, konfronteras med sina egna begränsningar i försöken att förstå ett femhundraårigt litterärt verk och dess historia.
Men det går heller inte att låta bli. Av en slump faller det sig så att jag börjar läsa översättningen på en tågstation i den västfranska staden Angoulême. Det var här författaren föddes, i april 1492. Nu är det november 2025 och det har snart gått ett decennium sedan jag läste boken för första gången.
På internet och i ett gammalt litteraturlexikon hade jag läst att Marguerite de Navarre var en fransk kunglighet som lekte författare vid sidan om, en syster till den store renässanskungen François I som förutom sitt förnamn, vilket var den tidens vanligaste franska kvinnonamn, hade uppburit en rad namn och titlar. Hon var la Marguerite des Marguerites, Marguerite d’Angoulême, Marguerite de Valois, Marguerite de Navarre; prinsessa av Frankrike, hertiginna av Berry och Alençon, drottning av Navarra, och dessutom prins.
Under den franska renässansen blev hon Frankrikes, och därmed Europas och kanske världens, mäktigaste kvinna. Hon hade spelat en avgörande roll som beskyddare av fritänkare och oppositionella, konstnärer och författare, men hennes eget författarskap verkade ha ansetts bagatellartat, jag läste att hon var en förvirrad debattör och amatörmässig poet och prosaist och att novellerna i ”Heptameron” var en samling romantiska historietter som hon komponerat utan annat syfte än att hylla Giovanni Boccaccio och underhålla sin bror kungen då han låg sjuk i feber.
Marguerite de Navarre var dotter till prinsessan Louise de Savoie och greven Charles d’Angoulême, prins av huset Valois och känd för sin stora boksamling och sitt intresse för litteratur och konst. Louise var också en hängiven läsare men framför allt en skicklig så kallad intrigant, en kvinna som gjorde allt i sin makt för att påverka politiken. Hon hade gifts bort med Charles som elvaåring, när han dog 1496 var hon nitton år och beslöt att ägna all sin kraft åt att fostra sin tvåårige son med förvissningen att han en dag skulle bli kung.
Den nya familjekonstellationen kallade hon notre trinité. Marguerite, som var två år äldre än François och ett mindre efterlängtat barn eftersom hon var flicka, fick lära sig att göra till sin livsuppgift att stötta honom i allt. Men Louise de Savoie var också anhängare av idén om jämlikhet mellan könen, och därför lät hon Marguerite få samma höga humanistiska utbildning som han fick.
Syskonen växte upp i Cognac som var ett centrum för konstnärlig och intellektuell verksamhet vid denna tid. Marguerite hade flera privatlärare och tillgång till ett omfattande bibliotek. Hon undervisades i teologi och filosofi, läste samtida europeisk litteratur och texter av Platon, Petrarca och Aristoteles, Dante och Boccaccio, studerade italienska, tyska och spanska men också hebreiska, grekiska och latin, för att själv kunna gå till de filosofiska och religiösa ursprungstexterna.
Hon hade alltså exceptionella meriter, inte bara för att vara kvinna, och efter att hennes bror väl krönts till kung 1515 också en exceptionellt hög ställning. Samtidigt var hon helt underkastad den äktenskapsmarknad där adelns kvinnor och flickor användes som valuta för att säkra nationalstaterna och konsolidera monarkers makt.
Hennes första äktenskap, som hon ingick med hertigen och befälhavaren Charles IV d’Alençon när hon var sjutton, var av mindre betydelse för statsangelägenheterna men lika svårt för henne, hon grät under hela bröllopet och var djupt olycklig fram till dess att de efter två år började leva åtskilda. Då kunde hon åter fokusera på sin bror, och enligt hennes memoarförfattare Pierre de Bourdeille de Brantôme var det också efter separationen som hon började skriva på allvar, för att ha något att göra på alla sina resor mellan de många slott brodern lät uppföra.
Det låter lite lättvindigt med tanke på vad det var hon skrev; mycket av hennes tidiga skrivande tog sig uttryck i texter som var förbjudna för henne, religiösa betraktelser som hon som kvinna och lekman inte hade rätt att författa. Men hon skrev också brev och dikter och noveller under timmarna i vagn eller bärstol, och enligt de Brantôme tecknade hon ner novellerna snabbt, ”lika snabbt och lätt, eller snarare snabbare, än om de hade dikterats för henne”.
Dessutom översatte hon, vilket var ett vanligt sätt för kvinnor att ta sig an skrivandet, genom andra, mer ansedda författares verk, och hon skrev också pjäser som hon satte upp med medlemmar av hovet i rollerna. Bland de senare finns till exempel ”La fille abhorrant mariage” (Flickan som hatade äktenskapet) och ”Comédie des quatre femmes”, i vilken två kvinnor och två flickor diskuterar om det att bli gift är en bra sak eller ej.
Tanken om litteratur som en uppbygglig form av förströelse är också startpunkten för ”Heptameron”. Liksom de hundra historierna i Boccaccios 1350-talsklassiker ”Decamerone” ramas de här novellerna in av en berättelse om berättande: Ett sällskap ur den franska adeln, fem män och fem kvinnor, finner sig på väg från en kurort efter diverse katastrofala strapatser inregnade i klostret Notre-Dame de Sarrance i Pyrenéerna, och för att fördriva tiden i väntan på att det ska bli möjligt för dem att resa vidare bestämmer de sig för att berätta historier för varandra.
Frågan om vad man ska göra för att klara en vecka i isolering efter ett oväder som liknar en syndaflod blir som frågan om hur man alls ska klara av att leva, trots ledan och melankolin och det ständiga förfall som hotar en människa. Änkan Oisille är den sorts kvinnliga auktoritet inom andliga frågor som Marguerite de Navarre ofta skriver fram. Oisille förkunnar att för henne är det bara läsning av heliga skrifter som har gjort livet lite lättare att uthärda, medan den bufflige herremannen Hircan å andra sidan bara tänker på en enda sak, nämligen ett tidsfördriv ”på tu man hand”, vilket får [Marguerite de Navarres alter ego] Parlamente, som han är gift med, att rodna.
På det sättet presenterar Marguerite de Navarre sina främsta teman, konflikten mellan dygdighet och begär och den mellan män och kvinnor. ”Heptameron” utspelar sig i en tid av samhällsomvandling i vardande och målar upp en värld där olika perspektiv på tidens stora frågor kolliderar, men det rör sig alltså också om ämnen som ska komma att visa sig vara ytterst eviga. Novellfigurerna lever sina liv i klyftan mellan övertygelse och ego, andlig kärlek och köttslig lust. De bleknar bort av åtrå och förgås av kärleken som de gång på gång beskriver som en förtärande sjukdom, men också en sjukdom som inger en så mycket glädje att man hellre vill dö än botas från den.
Även ramberättelsens inledande dilemma om hur man ska få tiden att gå på ett passande sätt kan nog kännas rätt så välbekant för en nutida läsare. När allt kommer omkring vill alla i gänget umgås under de kultiverade former som Parlamente förespråkar när hon säger att de borde göra som Marguerite och följa Boccaccios exempel – men deras historier, som snappats upp här och där och av en eller annan bekant, blir redan från start ganska snaskiga. De handlar om förförelse och otrohet, våld och allehanda övergrepp, och när jag väl tog del av dem och av berättarnas meningsutbyten mellan varven, såg jag hur upptagen Marguerite de Navarre var av maktstrid mellan könen och av skrivande, eller berättande, och då inte minst berättandet som hämnd.
Marguerite de Navarre har tolkats som en feminist avant la lettre och en kvinnlig författare i en tid när sådana knappast existerade. Litteraturkritikern Samuel Putnam utnämnde henne i en biografi till den första moderna kvinnan, och senare under 1900-talet förändrades hennes litterära eftermäle än mer. Hon tillhör de författare som omvärderas men aldrig riktigt undkommer det särskilda i att vara en kvinna eller en femme de lettres; en kvinnlig intellektuell i historien, vars skrivande antingen förvanskas och förminskas eller blir föremål för ofantliga hyllningar och projektioner, inte minst feministiska.
Det nyskapande i hur hon tog sig an mäns våld mot kvinnor var just steget hon tog in i den manliga förövarens psyke och hur hon skildrade kvinnlig underordning ur kvinnornas perspektiv, i en strävan att genom litteraturen göra dem till levande mänskliga varelser i stället för tysta offer. Hennes berättelser invänder ständigt mot de gängse bilderna av synderskor eller goda kvinnor, och trots att jag läst henne förut och vet vem hon är vill jag ibland gå in i hennes skrivrum och peka på hur hon samtidigt själv dömer alla sina figurer efter hur renhjärtade de är i kärleken till Gud.
Så svårt är det tydligen att befria sig från sin egen genomsekulariserade blick och läsa texten på dess egna villkor, acceptera att frågan här inte är om religionen ska styra människorna, utan hur. Marguerite de Navarre skriver i en tid då det kollektivistiska i mänsklighetens nödvändiga gudsdyrkan är på väg att utmanas och författarnas blick flyttas från det gudomliga till det mänskliga, samtidigt som livet definieras av de kyrkliga institutionerna och tanken på himlen eller helvetet som dess högst konkreta ändpunkt.
På samma sätt blir det nog svårt att läsa den här berättelsesamlingen om man inte kan släppa dess didaktiska drag, men de är kanske egentligen inte tidspecifika. Kanske rör det sig i stället om den sorts moraliska längtan och rättrådiga blick som kan komma med ett genomskådande av en systematisk orättfärdighet, och som i alla tider har kunnat ligga skrivande kvinnor i fatet.
I kontrast till sökandet efter en sann och autentisk gudfruktighet står kyrkans dubbelmoral. Det vimlar av hycklande priorer, ondsinta abbotar och perverterat stridslystna franciskanermunkar utan minsta tanke på att ens försöka hålla celibatet. Det var också ett skäl till att många som läste boken under de första tvåhundra åren eller så efter att den kom ut inte kunde tro att den skrivits av en katolik, men Marguerite de Navarre hade alltså sina skäl till att vilja hämnas på eller i alla fall driva lite med kyrkan.
När Luther sedan bannlystes av kyrkan blev hon en av dem som i hemlighet översatte honom till franska och bidrog till spridandet av hans texter
Under hela sitt läsande och skrivande liv hade hon utforskat tro, kristendom och religion, och skälet till att hon gjorde det från tidig ålder lär ha varit att det öppnade ett eget rum för henne i treenigheten där hon hade i uppgift att lyda sin mor och lyfta sin bror. Hon var intelligentare än han och eftersom han var ointresserad av religionsfrågor kunde hon excellera på det området utan att riskera att förminska hans självbild och äventyra sin familjs maktspel.
Men frågorna var också tidens ödesfrågor. Konflikterna kring kyrkans roll och bestämmande över människors dagliga liv splittrade Frankrike och slet sönder Europa under åren före reformationen. Efter att Martin Luther spikat upp sina teser i Wittenberg hade Marguerite de Navarre begärt att få en översättning av dem, och när Luther sedan bannlystes av kyrkan blev hon en av dem som i hemlighet översatte honom till franska och bidrog till spridandet av hans texter.
I och med François I:s död 1547 förlorade hon sin höga position och två år senare dog hon själv i lunginflammation, 57 år gammal. Då hade hon ännu inte hunnit till hundra noveller, hon betraktade ”Heptameron” som sitt livsverk, men blev aldrig riktigt färdig eftersom hon inte hann få ihop mer än sjuttiotvå.
Texten är ett bearbetat utdrag ur Karolina Ramqvists förord till ”Heptameron”, i ny svensk översättning av Carin Franzén (Natur & Kultur).
Läs mer om böcker och läs fler essäer
