Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
”Klassrummet”
Karol Radziszewski
Moderna museet, Stockholm. Visas t o m 12/4
En institutionsgrön plastmatta täcker golvet. Väggarna är målade i blekgult och vitt. Både skolbänkar och kateder något slitna. Griffeltavlan är en aning melerad efter många avtorkningar. Ovanför alltihop hänger lysrörsarmaturer vars stickande ljus ska hindra eleverna från att nicka till i stolarna.
Ja, faktorn av igenkänning är betydande i den polska konstnären Karol Radziszewskis ”Klassrummet”, en rumslig installation i den nya lilla salen i anslutning Moderna museets foajé. I alla fall för oss som minns hur skolor brukade se ut på 1980-90-talet.
Bekanta i sitt uttryck känns också de didaktiska, ramade affischerna av betydande historiska gestalter som hänger längs väggarna, liksom en mural med tecknat klotter som vanligen syns på toaletter och andra mindre bevakade ytor.
Det är först när man tittar lite närmare som rummet preciserar sig. På bänkarna sitter fastlimmade faksimiler av artiklar, fotografier och texter som berör Öst- och Centraleuropas queera historia, med fokus på enskilda länder som Ukraina eller Slovenien. Snabba, effektiva lektioner som berör personliga öden och viktiga aktivistiska eruptioner.
På svarta tavlan är det enda ordet som står skrivet ”Hiacynt” (hyacint), vilket refererar till en repressiv operation där den polska polisen 1985 dokumenterade homosexuella män. Medan figurerna på affischerna inte är de gängse kungligheterna, utan icke-heteronormativa personer som ofta har berövats sin plats i historieskrivningen.
”Klassrummet” är en inkarnation av Radziszswskis mastodonta livsprojekt Queer Archives Institute, som i plural och diverse medier fångar in spår av människor, rörelser och liv bortom den ofta samhällsdikterade normativiteten.
Moderna museet har införlivat ”Klassrummet” i sin samling och denna form av arkivet ska visa att det lever och förändras, att det i högsta grad vill vara en part i den ständiga omförhandling av vad som ska vara, men sällan är, allas gemensamma berättelse. Följdriktigt aktiveras installationen under utställningsperioden genom ett antal historielektioner, som lär vara det bästa sättet att ta del av verket.
En viktig del av utställningen utgörs av ett specialnummer av Radziszewskis tidning DIK Fagazine, där arkivet får en bredare belysning och konstnären i samtal med curatorn Hendrik Folkerts pedagogiskt förklarar hur konstvärlden kan användas som en trampolin som slungar in aktivistiskt arkivmaterial i akademiska sammanhang, där det inte bara synliggörs utan också kan användas när historien traderas om och bästa fall görs mer komplett.
”Klassrummet” är en underhållande påminnelse om att det också i de mörkaste tider finns fickor av motstånd och en framtid där historieskrivningen kan rättas till. Som gjort för vår samtid, med andra ord.
















