Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När det gäller humor lever jag i det förgångna. Men ett femton år gammalt skämt om en tidsmaskin känns faktiskt märkligt aktuellt. Det är Louis CK (är han fortfarande cancelled?) som gör en grej på att tidsresor är en hobby som bara vita kan unna sig. Som vit man kan han åka tillbaka till tidernas begynnelse och räkna med att mötas av en artig hovmästare: ”We have a table right here for you, sir.”
”Make America great again” säger den amerikanska högern, men om man undrar vilket år allt faktiskt var great blir det ofta lite diffust. Donald Trump själv har nämnt efterkrigstiden: ”Vi fick respekt av alla, vi hade just vunnit ett krig, vi gjorde vad vi ville”, som han uttryckt det hela (CNN, 26/3 2016). Mm, efterkrigstiden. När till exempel den som fick ett ”blandat” barn i delstaten Maryland kunde dömas till fem års fängelse.
Men att drömma sig tillbaka till ett mytologiskt förflutet är något av en fascistisk paradgren.
Jason Stanley beskriver i boken ”Fascismens metoder” (Daidalos, 2019) hur försöken att radera den faktiska historien till förmån för en uppdiktad ska ”legitimera bilden av en etniskt ren och storslagen historisk nation”. De exakta epokerna kan variera. Så talar Jimmie Åkesson gärna om det förlorade folkhemmet, medan en nittonårig sverigedemokrat i Skara blev uppmärksammad när han i våras drömde sig tillbaka till sin barndoms Sverige – på 2010-talet.
Det senaste budet från Sverigedemokraterna är att Sverige ska återvända till den klassiska fotbollssommaren 1994. ”Tänk VM -94 i Rålambshovsparken. Det var senast Sverige var som gladast. Om det hade varit i dag hade det inte fungerat, det hade varit gruppvåldtäkter, kravaller och Palestina-demonstrationer”, säger SD:s kommunikationschef till DN (4/7). Som en AI-genererad ordsallad.
Det kan man komma ihåg, nu när flyktingvågen från krigets Jugoslavien börjar beskrivas som en framgångssaga
Själv gick jag på högstadiet 1994 och minns – förutom att vi mest satt och lyssnade på Blur och Portishead – ett ganska dramatiskt år. Mattias Flinks massaker i Falun, massmordet på Stureplan, Estoniakatastrofen. På högerflanken lät retoriken ungefär som i dag. Det var i den här vevan som som Ny Demokratis partiledare undrade hur länge det skulle dröja ”innan våra svenska barn ska vända ansiktet mot Mecka”. Något år tidigare hade dåvarande invandrarminister Birgit Friggebo hävdat att kosovoalbaner ”är mer benägna att snatta och stjäla cyklar” än andra grupper. Det kan man komma ihåg, nu när flyktingvågen från krigets Jugoslavien börjar beskrivas som en framgångssaga i medierna (GP 22/5). Att det alltid är den senaste migrantgruppen som är mest förtalad, medan en del som varit här längre knappt räknas som ”riktiga” invandrare längre. Därför kan deras öden inte heller tjäna som exempel på att det faktiskt kan gå bra, om samhället inte sviker.
Så drömmer Sverigedemokraterna sig tillbaka till en sommar då man kunde stå i Rålis och jubla över sportboll utan att det blev ”kravaller” och då deras egen partiledare var en gammal nazist från Nordiska rikspartiet. I partiprogrammet från 1994 anges att SD vill stoppa all invandring från ”etniskt avlägsna kulturer” och att stora resurser måste avsättas för att de som ”kommit till vårt land efter 1970 ska kunna återvända till sina respektive länder”. Länge hade sådana formuleringar ett slags automatisk chockverkan, nu känns de snarare som Tidös nästa naturliga steg.
Den som minns det tidiga nittiotalet minns kanske också vågen av attentat mot flyktingförläggningar runt om i Sverige. När SD nu i sommar lägger ut en detaljerad karta över landets moskéer är det svårt att inte se det som en uppmaning om att väcka det förflutna till liv.
Läs fler texter av Kristina Lindquist, till exempel i serien Irrfärder: Ingen blir hjälte i cyklopernas land
