Ingen människa behöver fler än åtta skäl att hata något.
Så jag trodde att jag var färdig, att hjärnan äntligen tryckutjämnats, när jag i våras organiserade min olust inför AI i behändig listform.
Men sen dök ett nionde skäl upp. Säkert kommer fler. Det är otroligt hur mycket extramaterial den här tekniken producerar.
Skäl nummer nio är väldigt mänskligt och särskilt retligt. Det är misstänksamhetens impuls att andfått ropa ”Det är AI!” så fort en text känns aningen för prydlig eller följer en viss stil.
Det har blivit som en modern folksjukdom, ett tvångssyndrom, varje dag pekas nya barnböcker, uppsatser och noveller ut som artificiellt skapade. Så allt måste nu läsas surmulet, under lugg; inlägg på sociala medier ska utstå kritisk granskning, och i romanläsning går man på drevjakt efter minsta tecken på konstgjort liv.
Vi håller på att kantra åt en misstrons kultur där god tro framstår som dumhet, och cynism är lika med intelligens.
Att lita på sina ögon är töntigt.
Jag märkte hur paranoian sipprade in i min egen läsupplevelse och infärgade varje tolkning när jag redaktörsläste texter (det är en märklig känsla att förmoda att en skribent matat in uppmaningen ”Skriv en debattartikel om att mitt folk utsatts för folkmord”).
Men det drabbade även när jag plöjde böcker som skrevs långt innan AI-drömmen ens var en kåt glimt i techmogulernas blick. Det är nästan det värsta, att misstanken inte ens respekterar kronologi: till slut satt jag och befarade att Arundhati Roy använt Chat GPT i en roman från 1997.
Då insåg jag att problemet kanske inte längre var AI. Att det var dags att dämpa detektivarbetet.
Vi håller på att kantra åt en misstrons kultur. Att lita på sina ögon är töntigt.
Det finns en social status i att vara den som avtäcker AI, och det finns en viss sorts människa, sällan särskilt älskansvärd, som lever för den sortens tävlan och tidsanda: hon som hellre genomskådar än upplever. Som känner huden strama av välbehag när hon får avslöja romanens mekanik eller vad trollkarlen har i ärmen.
Jag vet inte till vilken grad Expressens kulturchef Victor Malm är den människan. Men han har upprättat en hybridform av medborgargarde och militant konsumentjournalistik.
”Vi måste aktivt avslöja AI-fuskarna”, skriver han i en krönika som även föreslår stupstock som bestraffningsmetod (om någon nu var orolig för att fenomen som angivarsamhälle och kollektiv förnedring blivit förlegade).
Helst vill jag undvika ordet ”häxprocess”, det är ett stort ord med en märklig dragningskraft på människor som gärna vill vara huvudpersoner i en häxprocess.
Men visst har det frenetiska fingerpekandet historiska anor. Och visst kan man ana de livrädda stilisterna som nu riskerar att drabbas? Tänk att ha ägnat tjugo eller trettio år åt att ständigt förbättra sitt skrivande, för att nu tvingas skriva lite sämre så att man slipper bli beskylld.
Det är inget toppbetyg till mänskligheten att välskriven svenska numera är misstänkt beteende.
Jag, som kommer från 1900-talet, och är rätt fast i mina vanor, får kämpa med yrkets nya riskzoner. Det är så många grepp som nu ingår i AI-texternas belastningsregister, som Kjell Häglund visade i Journalisten, att jag måste censurera skrivsätt jag använt hela mitt liv.
Ska jag använda tankstreck – eller ser det för maskinellt ut? Hur är det med ellipser … eller att kursivera ord?
För säkerhets skull bör man också veckla in meningen, i flera bisatser, som en origami, för att den inte ska bli för linjär och lättläst.
Det är verkligen inget toppbetyg till mänskligheten att välskriven svenska numera är misstänkt beteende.
Jag läste förresten den där novellen i tidskriften Granta som anklagats för att vara AI-skriven och den var helt okej. Kanske gjorde allt jag redan visste om debatten mig mildare i sinnet, för inte såg jag några problem, mest verkade den skriven av någon som sneglat lite för hårt på Jesmyn Ward eller Toni Morrison. Sämre kan man ha det som läsare.
Författaren friades i tisdags från misstankarna. Men det spelar mindre roll, han har redan brännmärkts internationellt av bland andra New York Times.
Förr, när skribenters största skräck var att beskyllas för plagiat, krävdes åtminstone handfasta belägg, någon näbbig typ som kunde drämma bevis i huvudet på författaren med hänvisningar till vad som står på sidan 47. Nu bygger anklagelserna mer på rynkad näsa, intuition och magkänsla.
För åtta år sedan började forskare prata om något som kallas ”liar’s dividend”, ungefär lögnens bonus. Poängen är enkel: så länge det finns fejkade bilder, filmer och texter kan man avfärda nästan vad som helst som fejk. Om något är AI kan allt vara AI, och därifrån är det inte långt till en värld där ingenting riktigt behöver vara sant.
Till slut blir det mindre viktigt vad som faktiskt hänt än vad man själv känner för att tro.
Men det som verkligen skrämmer mig med all denna bedövande skepticism är att vi mister människans viktigaste känsla: den av förundran, att världen kan överraska.
Det gör oss sämre på att bli imponerade, vi blir sällan överväldigade, vi blir så besatta av att hitta lögnen att vi knappt tillåts uppleva sanningen.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström.
