Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När Julia Dufvenius tvättade makens smutsiga byk trillade 80 till 90 otroheter ut. Så det blev en bok av det. När Lily Allen upptäckte sin mans skenande snedknullande skrev hon ett album som skildrade allt med molekylär detaljrikedom.
Dufvenius bok kallades ”en praktisk överlevnadsmanual”, Lily Allen beskrevs som ”ikonisk”, och de båda framstod som stoiska madonnor jämte sina horiga män.
Jag började fundera på hur det vore om en känd man skrev boken ”Min fru bedrog mig med 100 män”. Det hade inte boostat hans anseende, vågar jag påstå. Och det kommer aldrig att ske.
Se bara hur det gick för Will Smith. Hans blanka, uppgivna ögon har spökat i mig den här hösten även om det gått fem år sedan de fick världspremiär på internet.
Sommaren 2020 bjöd Jada Pinkett Smith in sin make till Facebook-serien ”Red table talk” för att i tretton minuter livesända en redogörelse för sin affär med sångaren August Alsina, som ägt rum under en paus i äktenskapet.
Kanske är min nyhetsvärdering skev men mest intressant är inte vad två Hollywoodkändisar gör i relationsfasernas mellanrum. Det är hur världen reagerade på mannen i rummet. Gensvaret sträckte sig från hånfull skadeglädje till ren avsmak. Han kallades kastrerad. Hans plågade ansikte skärmdumpades, skickades ut i omlopp och blev ett mem, ”Sad Will”.
På några minuter förvandlades en av världens mest självsäkra huvudrollsinnehavare till kulturens mest utskrattade biroll: den patetiske hanrejen.
Om det finns en social prestige i att äga sin skam så borde äganderätten komma med en asterisk, typ skam*, med tillhörande fotnot om vilka som har rätt till den.
För i samtal om manliga tabun nämns ofta gråt, sårbarhet och psykisk ohälsa. Men det största, det mest förbjudna, vore ändå att bli bedragen och erkänna det. Pinsamt om man lämnar med stort rabalder, rakt av ömkligt om man stannar kvar.
Det sistnämnda heter på internetslang ”cuck” och används rituellt ofta på internet för att beskriva en patetiskt undergiven man utan ”stake”. I den alfabetiska manshierarkin Alfa, Beta och Cuck befinner sig den sistnämnda på absoluta botten.
En bedragen man är förödmjukad, fråntagen auktoritet och därför olidligt pinsam; i bästa fall tragikomisk; i värsta fall bara komisk. Som litterär nollpunkt för denna humorkategori räknas väl ”Mjölnarens berättelse” i Chaucers ”Canterburysägner” på 1300-talet, och sedan vidare till Shakespeares vitsar om Robert Magerman i ”En midsommarnattsdröm”.
I kulturen är kvinnlig emotionell smärta ett kapital med hög växelkurs medan manlig dito fortfarande är förödande för trovärdigheten
I dag säljer nätvaruhuset Amazon t-shirtar med trycket ”Kiss the cuck”, en produkt vars främsta användningsområde lär vara förnedrande rekvisita på svensexor. Det skämtas om att serietidningsförlaget Marvel i sin iver att inkludera alla marginaliserade grupper ska lansera superhjälten Cuck: han som bara kan skjuta laserstrålar med sina ögon om någon samtidigt ligger med hans fru. (Ja, ja, jag skrattade.)
Sättet att skildra den manliga sexuella förödmjukelsen som moralisk slapstick, en dratta på arslet-händelse i livet, har sin spets i ”Boogie nights”: en återkommande buskisrutin är att William H Macy hittar sin fru uppfylld av olika mäns penisar och därför blir utskälld av henne.
Det är bara att konstatera: I kulturen är kvinnlig emotionell smärta ett kapital med hög växelkurs medan manlig dito fortfarande leder till bankrutt för trovärdigheten. Män har inte utvecklat ett motsvarande språk. Det skapar ett tolkningsföreträde i sorgens estetik där en kvinna kan säga: ”Min man krossade mig, men jag reste mig.”
Försök hitta en man som säger något liknande utan att det fnissas från de bakre bänkraderna.
Läs mer:
Kritiksnack: Är Lily Allens skilsmässoalbum starkt och äkta eller bara övertydligt?
Paret Dufvenius och Wollters bok är en lärorik skildring av krisens alla faser
Kristofer Ahlström: Jag försökte använda AI i ett bråk med sambon, och det gör jag aldrig om
