Nere i Norra ishavets dämpade djup simmar en gammal haj. Fast simmar är ett för starkt ord; den liksom driver fram genom vattenmassorna så sakta att plankton lägger sig på den som snö. Den förbrukar knappt någon energi. Så har den rört sig sedan tiden då Gustaf II Adolf funderade på att invadera Polen.
Den vill inget, gör inget, och kan därför leva i århundraden.
Man måste tänka sig hajen lycklig, för att parafrasera Camus. För människorna som befinner sig i samma friktionsfria tillvaro verkar inte må toppen.
Jag träffar en kvinnlig bekant på ett kafé. Hon har äntligen lämnat småbarnsåren där hjärnan och hjärtat aldrig är fredade, ungarna har blivit mer självständiga. Men! Det gnisslar redan inne i henne!
Med armbågarna rensar hon undan kaffekoppar och tefat från bordet och sitter sedan länge med ansiktet i händerna. Rösten glider på gradskillnaderna mellan oro och frustration:
”Det känns som att jag står i toppen på Maslows behovstrappa och själen skriker ’OCH NU DÅ?!’”
Ja, nu du. Nu väntar dagar som är repriser av dagar du redan haft, den oföränderliga, narkotiska tryggheten som sakta men säkert dövar känslan av syfte.
Säger jag inte. (Bara tänker.) Det är väl elakt tänkt. (Men kanske sant.)
I sin nya bok ”Anspråkstagen” beskriver religionshistorikern David Thurfjell en utveckling som borde ljuda som ett brandlarm genom offentligheten men mest passerat som bakgrundsbrus: allt fler svenskar upplever sina liv som meningslösa, sedan millennieskiftet har andelen som beskriver tillvaron så fyrdubblats. Enligt studier har även känslan av livet som innehållsrikt och levande krympt.
Hur kan livet vara innehållslöst när vi drunknar i content? Hur kan det upplevas svårt när tekniken utrotar allt motstånd i vardagen?
Kanske just därför.
Det moderna livet gör oss olyckliga. Det märks i den sänkta tålamodströskeln för minsta krångel. I hur vi är ständigt stimulerade men sällan engagerade. I den lågintensiva rastlösheten som får det att krypa i en underutnyttjad själ.
Vi har vant oss vid att världen fungerar så, och den tillvänjningen kryper ner i åldrarna. Låt mig visa det genom mitt brinnande hat för barnprogrammet ”Paw patrol”.
Det är en tecknad serie där ett gäng hundar löser olika samhällsproblem under en mardrömslikt klarblå himmel. En hund är polis, en är brandman, en kör sopbil och en – den enda hunden av honkön – är rosa och något slags pilot.
Mycket är problematiskt med ”Paw patrol”. Men framför allt frammanar den en värld där offentlig förvaltning är så hundraprocentigt effektiv att tittaren knappt hinner uppfatta problemet innan det är löst. Det går kanske nio sekunder mellan att elden bryter ut och att brandhunden är på plats. En båt hotar gå på grund; direkt är polishunden där och tänder fyrtornet. Alla jublar. Min dotter stirrar storögt. Jag uppbådar alla tillgängliga resurser – fysiska, mentala, mänskliga – för att inte krama livet ur fjärrkontrollen i min hand.
I ”Paw patrol” utmanas aldrig tittarens förmåga till problemlösning eller kreativt tänkande. Det hinns helt enkelt inte med. Allt underordnas seriens samhällsvision om en allsmäktig statsapparat.
Det är en pedagogisk modell för vår tid. Mänsklig ansträngning är på väg att bli ett särintresse. Maskinerna lever till stor del våra liv åt oss. AI-agenter bokar våra resor och skriver våra mejl. Dejtningappar matchar oss med utvalda människor. Vi har blivit så intima med telefonerna att de avslutar våra meningar åt oss. Strömmad underhållning ersätter bio- och teaterbesök. Fullt friska personer tar Ozempic för att slippa disciplin och kosthållning, och vem går ens på restaurang när man får maten hemkörd av en lågavlönad gigarbetare på moped?
Även de rent mikroskopiska hindren i vardagen har utplånats. Amazons ”Köp nu”-knapp skippar alla mellansteg med varukorgar och kreditkortsuppgifter. Finansbolaget Klarna jobbar stenhårt för att skuldsättandet ska vara användarvänligt ”smoooth” (jag tvingar fingrarna att skriva det så, som företaget stavar sitt varumärkeskoncept).
Nästan inga av livets kontaktytor är längre sträva.
Jag slutar lyssna på musik under promenader eller löprundor. Det blåser mer än jag trodde
Nyligen läste jag en artikel om att studenter i filmvetenskap inte längre orkar titta på filmerna som ingår i kursplanen. Verken upplevs för svåra. Men: om inte ens plantskolor för kulturskapare orkar odla motstånd mot det glatta och glättiga, vad kan man då längre förlita sig på? (Det ska förtydligas att verket som ansågs för svårt inte var en konstfilm där en fiskmås flaxar i svartvitt i fyra timmar, utan Coppolas thriller ”Avlyssningen” från 1974.)
Men mening skapas ur motstånd. Det hävdar Karin Boye i sin mest sönderciterade dikt – att den mätta dagen aldrig är störst – och det säger Emma Engdahl, professor i sociologi vid Göteborgs universitet.
– I mötet med personer som är långsammare, annorlunda eller säger emot tränas tålamod, omdöme och självkännedom. När motståndet försvinner blir vi i praktiken mindre toleranta, eftersom vi får mindre träning i att leva med olikhet och friktion.
Priset för gemenskap är att stå ut med irritationsmoment. Så vad händer om vi gör oss av med dem i effektivitetens namn?
– Då kan oenighet kännas som ett hot, och krav som något illegitimt. Frågan är därför inte bara vad vi använder tekniken till, utan vilken sorts människor vi blir i relation till den.
Vi blir människor i en befäst trygghetszon. Där finns inga konfliktytor. Där har vi kontroll. Där kan vi, som hajen i ishavet, leva ett helt liv. För varje nej höjs tröskeln till nästa ja. Vi älskar trygghet.
Titta bara på hur telefonskräck blev en folksjukdom så snart mobildata blev vanligare än att prata. Att någon faktiskt ringer och vill ha mänsklig kontakt är så oväntat att många genast grips av panik, utlyser personligt nödläge och tänker värsta tänkbara tankar. Jag ser ofta människor sitta och klentroget stirra på sin ringande telefon, som om de inte för sitt liv kan föreställa sig vad det är som händer.
Det är skräcken för obehaget vi behöver uppleva.
Som David Thurfjell skriver i ”Anspråkstagen” visar studier att tillfällena som beskrivs som särskilt meningsfulla inte är de extatiska, jublande glädjeupplevelserna. I stället handlar det i princip alltid om de smärtsamma stunder när livet inte går att skrolla förbi; sjukdom och död, livets skörhet, hur allt ställs på sin spets.
Som den tyske supersociologen Hartmut Rosa skriver i sin bok ”Det vi inte kan råda över” (2020): känslan av att stå i nära förbund med livet är bara möjlig i situationer bortom vår kontroll, när vi är utlämnade åt det oväntade.
Som surkarten Schopenhauer uttryckte det: ”Livet är egentligen ej till för att njutas, utan för att uthärdas och genomlevas.”
Något gick onekligen förlorat när vi utvecklades från jägare och samlare till surfare och klickare. Det kallas för ”evolutionärt glapp”, att våra livsvillkor har förändrats radikalt medan hjärnorna (och kropparna de sitter i) mer eller mindre förblivit desamma. Våra instinkter skaver mot miljön vi lever i.
Våra savannvana kroppar (och hjärnorna som sitter i dem) älskar genvägar. Man fattar varför. Föreställ dig att du går över öppen mark i stekande sol. Du vet inte när du äter nästa gång. Varje steg är en kalkyl. Du springer inte i onödan. Det är evolutionärt lönsammast så, att spara kalorier till något som ökar chansen att du lever i morgon.
Det är därför du fortfarande hörsammar bekvämlighetens, försiktighetens och tvekans inre röst: ”Måste jag verkligen göra det här? Borde jag inte spara min energi?” Så du klickar nej på en Facebookinbjudan till en vernissage och mår lite bättre. Tror du.
Jag är likadan. Det outforskade livet må vara meningslöst, men jag har inte mycket till övers för det utforskade livet heller. Personliga möten gör mig trött. Fester gör mig trött i förväg. Jag kämpar dagligen mot en gravitationell matthet, den som vill dra mig ner till jordens mittpunkt.
Det säger något att tekniken byggt in nödutgångar i varje vardagssituation
Samtidigt anar jag att min låga energi inte bara beror på att jag är byggd för savannen, utan på att jag är överbelastad av samtid. Det som ska befria mig – teknik, bekvämlighet, ständig uppkoppling – överöser mig i stället med intryck. Det skapar en spiral där jag kräver ett ännu enklare liv för att palla med verkligheten. Vilket jag får genom att tillämpa tillmötesgående AI-livscoacher som Chat GPT och Google Gemini.
Men det visar sig att spiralen är en ond spiral (väldigt sällan är spiraler av godo). För ju mer jag vänjer mig vid ryggradslösa relationer desto mer förskjuts mina förväntningar på människor. Säger Emma Engdahl på Göteborgs universitet.
– Vi har länge försökt göra tekniken mer mänsklig. Nu finns en risk att vi börjar önska att människor var mer maskinlika: mer förutsägbara, mindre krävande.
– Det kan skapa en illusion av självtillräcklighet som slutar i överflödighet: om vi inte behöver andra, behöver de till slut inte oss. Och när vi blir mindre berörda av den andre riskerar också moral – som levd erfarenhet av ansvar – att försvagas.
Redan Bibeln tipsade om behovet av friktion i mellanmänskliga relationer. ”Järn ger skärpa åt järn, människa åt människa” (Ord 27:17). Så hur finna detta karaktärsdanande järn?
Många vänder sig till protesthandlingen som på internet fått namnet frictionmaxxing, och i svensk media kallats att ”skavmaxxa”. Helt enkelt att återinföra motstånd i livet.
Jag bestämmer mig för att följa den regimen, även om det i sig innebär enorm friktion att erkänna att jag blivit en människa som lever i nuet och skriver självgott om det. 2025-trenden som kallades rawdogging var väl skräckexemplet, snabbt synonym med killar som avstod att kissa, äta eller dricka under åtta timmars flygningar, som asketer i ekonomiklass, för att skryta med sin förmåga till närvaro.
I alla fall. Jag slutar lyssna på musik under promenader eller löprundor. Det blåser mer än jag trodde. Jag skaffar en app där man bara kan lyssna på samma tio skivor under en månad, varpå de försvinner. Det är en häftigt djupgående känsla att upptäcka nya instrument och nyanser i mixen när man tvingas lyssna om och om igen. Som när jag var tjugo och inte hade råd att köpa nya böcker, så jag läste om dem jag redan hade tills de öppnade sig. Själva bristen på kulturell stimulans blev kulturellt stimulerande.
Jag planerar och lagar måltider utan att låta Chat GPT skapa inköpslista och recept. Jag gör något så banbrytande som att umgås med manliga vänner utan att titta på tv. Jag planerar in en resa med mina föräldrar, en intensivkurs för tålamodet.
Och jag bryter mot naturlagarna.
Inom fysiken skapar friktion värme. I mitt huvud skapar den svalka. När jag diskar utan att lyssna på podd blir det tyst både inne i och utanför mig. Jag känner mig… evakuerad. Bara tanklöst tillfreds.
Nuet är inte den bur det beskyllts för att vara. Men det säger något att tekniken byggt in nödutgångar i varje vardagssituation. Vi har gjort flykten så enkel att vi till slut riskerar att fly från det enda som faktiskt pågår.
Läs fler artiklar av Kristofer Ahlström
