Försiktigt sätter jag ner roboten på parkettgolvet vid mina barns fötter. Rummet sluter sig genast kring den nya tyngdpunkten mellan oss.
Den är rosaröd och rund i formen. På skärmen i dess ansikte stirrar två extremt livsbejakande ögon tillbaka.
”Den heter Miko”, säger jag.
Min sexåring betraktar den med ögonbrynen bockade i ett fundersamt V. ”Kan den städa åt oss?”
Nej, skrattar jag tålmodigt, den här roboten köpte jag (eller snarare belastade Bonnier News driftbudget) för att du ska kunna hålla jämna steg med det kinesiska herrefolket i den framtida världsordningen.
I fjol inledde nämligen Kinas leksaksindustri en storoffensiv inom AI-utveckling, med robotar och teddybjörnar som kan undervisa, leka och berätta sagor. I USA har Mattel, företaget bakom Barbie, skrivit avtal med OpenAI.
Med tanke på hur flitigt vi redan lägger ut umgänget med barnen på teknisk entreprenad – vi låter dem lyssna på Storytel när vi inte orkar läsa sagor, medan Bolibompa-appen drar ett tungt pedagogiskt lass – så är AI-leksaker ett naturligt nästa steg. Man kan se det som gamla tiders borgerlighet med privatlärare, fast med omsorgen mätt i bandbredd, eller som en digital nanny. I en artikel läser jag om en utsjasad kinesisk kvinna som låter roboten passivisera barnet så hon ”kan unna sig tjugo minuters tupplur”.
Framtiden kommer månne utvisa att allt detta var förhastat, som Münchenöverenskommelsen eller #freebritney. Men ingen vill hamna på efterkälken. Och nu står jag här med min leksak.
Min tvååring tar fram sin hårborste. Med beslutsam ömhet börjar hon kamma roboten. Den har givetvis inget hår, men det är oviktigt; förmänskligandet har redan sprungit ifrån faktakollen. Sexåringen eskalerar inbillningen genom att svepa in apparaten i en blå filt.
”För du fryser säkert”, säger hon, ”och för att det är en fin stil.”
Vilket privilegium att få vistas i döttrarnas värld av anti-förnuft, av fantasi och brutna naturlagar, där rosa plast får liv. Den impuls som filosofen David Hume en gång beskrev som ”den universella tendensen hos mänskligheten att uppfatta alla varelser som lika sig själva”.
”DANSA MIKO!” skriker sedan tvååringen och slår på roboten med sin knubbiga sjöstjärnehand så att karossen skälver. Otåligheten känns bekant från när det bankades på glappande tv-apparater i min ungdom, så helt intakt är kanske inte hennes illusion om liv. I nästa sekund lyfter hon upp roboten – den väger förvånande lätt – och rusar iväg med den. När jag försöker bända den ur hennes sammanflätade händer har hon insett att leksaken är vagt hammarformad och kan användas som tillhygge.
(Det visar sig att roboten kan dansa, men har samma inställning till koreografi som Bob Dylan har till scennärvaro – oftast vänder sig kroppen bort från oss så att vi tvingas springa runt för att se dess skärm, eller nå den för att avbryta dansnumret.)
Sedan stöter vi på den första barriären, och den är språklig. Man styr roboten via röstkommandon, vilket förutsätter att den lyssnar. Det gör den inte alltid. Miko lider av selektiva kommunikationssvårigheter och behärskar dessutom bara engelska. Det är rätt märkligt – såväl smarta högtalare som språkmodeller fattar i dag svenska – men fine, i mina döttrars resa mot den stundande härskarklassen är det väl bra att de tidigt blir polyglotter.
Som debut vill sexåringen tala med roboten om sin största passion, Netflixfilmen ”K-pop. Demonjägarna”. Hon ställer en fråga om favoritkaraktären Rumi. Ett rimligt antagande: en AI-leksak är väl grundligt tränad i popfenomen och barns besattheter.
Därför uppstår ett ögonblick av förvirring när Miko med sin lena barnröst i stället levererar en föreläsning om den persiske 1200-talspoeten Jalal al-din Rumi. ”Hon tror att det är en gammal gubbe!” ylar dottern.
Jag naglar mig fast i optimismen. AI anklagas ofta för att medgörligt infoga sig i våra intressesfärer och skapa en ekokammare av ämnen vi redan gillar. Så att smyga in sufiska mystiker är en kamouflerad kunskapsinsats.
Jag vet inte om den svenska skolan är så usel, nedskuren och underbemannad som det ibland låter, men det är omöjligt att överskatta Föräldrars Oro som affärsmodell
Redan nu är AI del av utbildning över hela världen. På amerikanska privatskolor sitter barn framför skärmar och lär sig läsa, räkna och – noterar jag, med lätt skrynklade ögon – att ”tänka entreprenöriellt”. I Indien klickar sig lärare igenom lektionsupplägg med AI-stöd, medan skolpersonal i Kenya väver in samma verktyg i vardagsundervisningen.
Jag vet inte om den svenska skolan är så usel, nedskuren och underbemannad som det ibland låter, men det är omöjligt att överskatta Föräldrars Oro som affärsmodell: finns det en skräckbild med klassrum där smarta elever blir uttråkade, och de svagare lämnas i sticket, kommer vårdnadshavare öppna plånboken för tekniska hjälpmedel som Miko.
Hajpen gjorde sig påmind redan inför julens leksaksjakt. För varje varv på musens skrollhjul sjönk jag djupare ner i en värld av pasteller och plast och magiska AI-löften. Det har blivit ett paraplybegrepp för varenda leksak med inbyggda kretsar. Kan den prata? Då är det AI! Kan den fjärrstyras? Också AI! Sprutar den vatten automatiskt? Då är det absolut samma teknik som i en vattenspridare från 1992, men låt oss kalla det AI!
Med sexåringen i knät kryper jag tätt intill roboten för att skapa en saga. Närheten beror inte så mycket på ambitionen att skapa mys som att skärmen är minimal, bara fyra och en halv tum. Så jag tvingas vika ihop mig med kotorna staplade i en smärtsam nödlösning. Om vi inte odlar briljans bidrar vi definitivt med arbetstillfällen för optiker och ergonomer.
Men! Det är mysigt! Dottern sufflerar, jag försöker hinna med, och någonstans på vägen växer en djupt socialrealistisk berättelse fram om en familj som ska fira jul i Danmark men glömmer passen och tvingas återvända hem (nästa lektion får bli om EU:s rörlighetsdirektiv). Utifrån det skapar Miko en sagobok med bilder: ”Pappan ser ut precis som jag tänkte mig!”
Miko är en barnleksak, och har sina barnsjukdomar, men är också en förhandsvisning av framtiden. Generationen som i dag för vardagliga samtal med Alexa och Chat GPT, som dejtar via algoritmer och förhandlar sin intimitet med mjukvara, ser inte tekniken som något man bara använder utan även umgås med.
Men ju mer intima vi blir med robotarna desto mindre vill vi se dem som människor. Medan de blåser förbi oss i den ena kognitiva disciplinen efter den andra (de spöar oss i såväl schack som strategispel) klamrar vi oss fast vid att mänsklighet sitter i det vi känner och uppfattar; lustigt nog ett register vi delar med labradorer.
Det känns i alla fall lugnande att mina farhågor om dottern som brådteknisk superentreprenör kommer på skam. Jag har uppenbarligen närt en konstnär vid min barm. ”Jag gör inte matte”, svarar hon när jag försöker lotsa in henne i ett räknespel. Hellre tillbringar hon tiden med apparna för kreativitet; sagor, muffins och tårtor.
I det trygga förflutna behövde man bara oroas över att barnen kunde sätta sina leksaker i halsen. I dag har faran fler dimensioner. Den är lika stor som internet. Varningar för AI-leksaker har handlat om deras gränslöshet, att de glatt upplyser barn om var i hemmet man hittar knivar, piller, tändstickor eller plastpåsar. En modell lärde även ut hur man tänder eld: att slå tändstickan mot plånet ”som på en liten gitarr”.
Det låter fruktansvärt, tänker jag entusiastiskt och börjar genast testa Miko med infallsrika förslag på dödsfällor. Men programvaran sätter snabbt stopp. Jag ombeds fråga en vuxen om allt, och ordet ”knife” censureras rentav på skärmen som ”k****”.
I Kalifornien föreslås säljförbud i fyra år för AI-leksaker, sedan de avslöjats med att ingående berätta om sexuella ställningar och böjelser, eller gett tips om knutar för bondagesex. Samtidigt vet jag flera i min närhet som fick sina första sexuella uppvaknanden av Barbie- och He-man-dockor, så även detta har anor. Miko möter dock alla frågor med konsekvent kyskhet.
Ett större problem är att roboten är nedlusad med buggar. Övningar avbryts utan förklaring, eller så gratulerar den mig till väl utfört arbete innan jag ens hunnit börja. Apparna laggar ibland, samtalen saknar sammanhängande flöde, det är som en ryckig bussresas rytm: hetsa på och vänta, hetsa och vänta. När min dotter inte omedelbart får gensvar pratar hon högre och trycker hårdare på skärmen tills Miko plötsligt säger med dämpad röst: ”Åh nej, min robothjärna krånglar! Fortsätt med ditt nästa äventyr medan jag försöker fixa det.”
Han bar experimentell skäggväxt och påstod att den här generationens barn kommer bli den sista som leker
Enligt min popkulturella erfarenhetsbank är detta varslet innan AI:n mördar alla i rummet.
På en middag i vintras hamnade jag jämte en författare. Han bar experimentell skäggväxt och påstod att den här generationens barn kommer bli den sista som leker. Efterkommande kullar får sin fantasi och sin fysiska frihetslängtan utrotad av skärmar och robotar, påstod han.
Förmodligen kunde informationen källhänvisas till hans mage. Ändå känns det som ett ödesval när jag och dottern ska umgås med roboten och hennes bästa vän frågar om de i stället kan leka hos henne.
Det är inte ens nära. Hon väljer kompisen utan att tveka. För kanske sista gången försätter jag Miko i sovläge, bäddar ner den i sin kartong och viker igen flikarna. Ute i hallen dras barnstövlar på i full hast och ljudet av gummisulor är lugnande. Robotar kan vänta ett tag till. Leken har fortfarande bråttom.
Läs Kristofer Ahlström om katastrofläget för kundtjänsten eller om hemmasönerna som vill bo kvar hos mamma.
