Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Den testosteronförgiftade manligheten är klyschig, och dess största klyscha är våld. Pratar man om maskulinitetens kris eller öde eller existentiella migrän hamnar man alltid i aktivklubbar, fotbollsfirmor, MMA-burar, moshpits. Platser där män – med varierande grader av självinsikt – bekräftar sin existens genom att ge varandra på käften.
Uppdrag gransknings serie om manligt samtyckesvåld har fått namnet ”Fight club”. Det är en intressant ordsammansättning, för den visar hur slagsmålet, brutaliteten, bara är halva lockelsen – lika stor del består av längtan efter klubbtillhörighet och gemenskap. Läktarkulturen är därför första länk i radikaliseringskedjan som slutar i en underjordisk slagsmålsindustri där allt filmas och sprids: ett gytter av armar och ben, på blodiga stengolv, med kroppar som glider och vrider sig.
Vittnesmålen från de intervjuade ungdomarna bildar ett körverk som hämtad ur avhandlingar i sociologi. ”Man måste vara med i något i livet”, säger en kille.
Märk väl: ”med i”, inte ”med om” – samhörighet väger tyngre än sammanhanget.
De pratar om brödraskap, lojalitet, att befästa hierarki och position. De pratar om att ”levla till nästa nivå”. Flocken är spegel och måttstock i jakten på status och bekräftelse. Man behöver inte tala flytande freudianska för att se män som större offer för det så kallade penisavundet än kvinnor.
Den som tycker att moderna könsroller blivit för krångliga kan glädjas åt att nätkapitalismen har raffinerat dem till rena produktlinjer
En av slagskämparna, en halstatuerad alfahanne med pr-ansvar, beskriver kalkylen bakom knäckta näsben: ”Om jag har 50 000 följare på sociala medier kan 2 000 betala för att se mig slåss, det är bra.”
Det är svårt att inte höra ekot från andra hörn av internet. Mest låter det som när kvinnor i Onlyfans-världen skryter om framgångar när de utsätter sig för extrema sexuella situationer inför betalande följare. Då heter det att kvinnorna reduceras till kroppar i digital prostitution. Männen som blir köttstycken och bankas blå kan ses på samma sätt; blod som sprutar dubbelpipigt ur någons näsa eller en skalle som rikoschetterar mot betongen är både innehåll och valuta.
Den som tycker att moderna könsroller blivit för krångliga kan glädjas åt att nätkapitalismen har raffinerat dem till rena produktlinjer. Här säljs älskande kvinnor och krigande män. En glorifiering gödd av digitala torskar som prenumererar på kortisolrus. (Om något förenar sex, våld och pengar är det väl att mycket få människor känner att de får nog av det.)
Men så länge de stora sociala plattformarna tjänar pengar på att förvandla kroppar till klick – oavsett om de exponeras i sex eller i slagsmål – är det svårt att tala enbart om individuell moral (som man förvisso kan kalla mer än genomsnittligt usel) och blunda för ett strukturellt ansvar.
Egentligen är denna live på liv och död inte väsensskild från Netflix sändning av friklättraren Alex Honnolds bestigning av en 500 meters skyskrapa utan rep eller skyddsutrustning. Det är den förbjudna önskan att få se det sista man vill se: en kropp som krossas i ocensurerad direktsändning inför våra ögon.
Men det plattformarna kallar för ”engagemang” bygger på en infrastruktur där våldet inte bara tolereras utan rentav optimeras. Urgröpta ögon och spräckta skallben innebär abonnemangs- och annonsintäkter.
På så vis omsätts den uråldriga, destruktiva manligheten i moderna affärsmodeller. Så hur länge till kan teknikjättarna låtsas stå neutrala medan säljarklockan ringer?
Läs fler texter av Kristofer Ahlström, till exempel Hur dålig kan kundtjänst bli innan den blir direkt olaglig? och Låtarna du får på hjärnan har ett hemligt budskap till dig.
