Kajsa Mellgren, iförd silvertopp och blombrokiga byxor, hälsar oss välkomna med ett smittande glatt HALLÅ! Scenariot är det första som dyker upp i mitt huvud när jag tänker på ZTV, kanalen där jag jobbade under några glittriga år på 1990-talet. Min andra tydliga minnesbild är från tisdagslunken på Västmannagatan, en smågrå kontorsmiljö där vi osminkade tv-makare hasade runt i Birkenstocktofflor och flottigt hår. Båda hågkomsterna är äkta, vår vardag bestod av lika delar silver och sunk, och det var just denna mix som förändrade medielandskapet.
På samma vis finns alltid flera perspektiv på historien och när jag nu ser SVT-serien ”ZTV – det stora tv-experimentet” får jag inte riktigt fatt i min kanal. Att på nytt ta del av alla ömsom geniala, ömsom usla, program piggar upp och jag blir varm i hjärtat av att återse arbetskamraterna, 30 år äldre, med rynkor och gråa hår. Men efter fyra avsnitt funderar jag över om mitt liv pågick i en parallell värld. Det är som om bara halva berättelsen om ZTV kommer fram. Killarnas.
Medelålders män i fräna mössor drar skrönor om hur de utvecklade idéer, hånglade upp artistkvinnor och gjorde det omöjliga möjligt genom sin fuck off-attityd. Teamet bakom retroserien är före detta kolleger, vänner jag tycker genuint väldigt mycket om och har den största respekt för. Men på vår gamla arbetsplats och i min tv var det ju också fullt av kvinnor.
När jag klev in på ZTV i januari 1995 för att göra debattprogrammet OSA bestod redaktionen uteslutande av tjejer. Att Anna, Frida, Maggan och jag drev denna tunga produktion var inget vi tänkte på, det kändes helt naturligt. Runt oss fanns kvinnor på ekonomiavdelningen, marknad, försäljning, i sminket, receptionen och som reportrar, studiovärdar, redaktörer, scriptor och producenter. Daniela. Marie. Anna. Monika. Cissi. Ann-Sofie. Nettan. Anna. Jenny. Theresa. Maria. Camilla. Myrna. Lovisa. Katrin. Anna. Ja, många hette Anna.
De flesta av oss som jobbade på kanalen var under 30 år, såväl chefer som tekniker. Vi var ett stort kompiskluster som lärde oss hantverket medan vi utförde det, slet med att leverera innehåll, drällde i rökrummet och sena nätter i redigeringen, festade och dansade ihop. Sunk och silver.
Även i rutan syntes tjejerna ofta och influerade en hel generation genom ett direkt tilltal om allt från musik och mode till sex och politik. Bland mina och Kajsa Mellgrens programledarsystrar fanns profiler som Emma Hamberg, Anna Valdsoo, Amanda Rydman, Linda Norrman, Josefin Leffler, Mia Skäringer, Johanna Westman, Bella Goldman, Saunet Sparell, Cia Berg, Alexa Wolf, Karin Björkegren, Katerina Janouch, Ebba Blitz, Kajsa Olsson, Katarina Eriksson, Kayo Shekoni, Martina Ledin, Kajsa Lindohf, Camilla Hedén, Marie Robertson, Magdalena Löfström, Emelie Persson och Anita Kettunen.
När nu en bråkdel av dessa ansikten flimrar förbi i serien om ZTV vill jag pausa, dröja mig kvar, vänta, hur var det för er då, oss då? Jag längtar efter att höra om hur tjejernas produktioner blev till på 90-talet, då vi hade exakt lika lite pengar och lika mycket frihet som killkollegerna. Vi uppfann också koncept, trotsade ledningen, tänjde på gränserna, men våra personliga rövarhistorier har knappt någon plats alls.
Vad som syns och inte syns spelar roll för det kollektiva minnet. Tjejerna var säkert inte lika högljudda som grupp, men våra storys finns under ytan, om SVT hade velat veta mer. Det hade varit både viktigt och roligt att belysa sakernas faktiska tillstånd, men nu får vi medelålders kvinnor som medverkar i nya serien mest kommentera allmänna skeenden och snubbarnas upptåg.
Även arkivklippen med killar dominerar. Visst hade många goa gubbar makten, drev produktionsbolag och gjorde sådana där humorprogram som vi brudar aldrig hade tillträde till under den ironiska eran, men det fanns samtidigt ett helt hav av skitroliga, skitsmarta, kreativa kvinnor som trollade med knäna, styrde, ställde och stöttade varandra. Detta märkte alla som tittade. Eftersom ZTV var både silver och sunk, tjejer och killar, hade historien fått en djupare nyans om SVT vridit backspegeln i fler vinklar. Det får väl bli en annan gång.
