Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Plötsligt en dag fick Noa-Lynn van Leuven ett mail från det internationella dartförbundet. Eftersom hon har vunnit sex titlar och var på väg att kvala in till sommarens stora Women’s World Matchplay hade det kunnat vara något spännande. I stället fick van Leuven reda på att hon, som transkvinna, inte längre får tävla. I dart.
Samma sak gäller sedan i början av april också biljard, medan det internationella schackförbundet tog beslutet att förbjuda transkvinnor från att tävla redan 2023.
Dart, biljard och schack: typiska sporter där testosteronutvecklingen i puberteten ger radikalt olika förutsättningar för män och kvinnor?
Dart, biljard och schack: typiska sporter där testosteronutvecklingen i puberteten ger radikalt olika förutsättningar för män och kvinnor?
Det brukar ju annars vara motiveringen till att hindra transkvinnor från att tävla mot andra kvinnor. Och i vissa sporter kanske det finns en poäng med det. Metastudier har visserligen hittills inte lyckats se några skillnader i atletisk förmåga mellan transkvinnor och kvinnor som fötts som flickor, men det finns inte så många bra studier att utgå från. Och i exempelvis styrkeidrott, som tyngdlyftning eller kampsport, kan en genomgången manlig pubertet – med den ökade muskeltillväxt som testosteronet möjliggör – ge orättvisa fördelar.
Det gäller dock knappast schack. Att över huvud taget ha könsuppdelade tävlingar i sporter där muskelmassa inte är avgörande är i sig märkligt. I schackvärlden har man valt det för att uppmuntra fler flickor och kvinnor att tävla, vilket förstås kan ses som vällovligt. Inom exempelvis skytte tycks det finnas en annan logik. När Shan Zhang från Kina kom till OS i Barcelona 1992 för att tävla i den då könsblandade grenen lerduveskytte hade hon redan ett VM-guld. När hon sedan slog 53 män och tog hem OS-guldet hade den olympiska kommittén redan beslutat att helt porta kvinnor från sporten till nästa OS.
Kvinnor och idrott har alltid varit en besvärlig fråga för ett konservativt samhälle. I början stängdes kvinnor helt ute från denna manliga domän, och läkare varnade för att sport var farligt för den sköra kvinnofysiken. När enskilda kvinnor så småningom började bli bra på sport ifrågasattes de om de alls var kvinnor. På 50-talet infördes förnedrande kroppsinspektioner där kvinnliga atleter fick paradera nakna inför (manliga) tävlingsläkare och i slutet av 1960-talet gick man i stället över till kromosomtester.
Någon kan exempelvis vara född som flicka, se ut som en kvinna, ha kvinnliga könsdelar och ändå ha en SRY-gen, som är en manlig dna-markör
Problemet med både dagens och den tidens genetiska könstester är dock att de varken ger några tydliga svar om kön eller om i vilken utsträckning som eventuella genetiska variationer påverkar den idrottsliga förmågan. Någon kan exempelvis vara född som flicka, se ut som en kvinna, ha kvinnliga könsdelar och ändå ha en SRY-gen, som är en manlig dna-markör. Ibland kan det ha givit fördelar i exempelvis muskeltillväxt, ibland inte.
Det här insåg den internationella olympiska kommittén som 1999 tog bort testerna. Ytterligare ett skäl var att det var djupt traumatiskt för många av de kvinnor som plötsligt hävdades inte vara just kvinnor. Vissa, som den sydafrikanska löparen Caster Semenya, förföljdes i internationella medier. Andra, som den indiska löparen Santhi Soundarajan, försökte – efter att ha blivit fråntagen sin silvermedalj i asiatiska mästerskapen 2006 och tillsagd att hon aldrig mer fick tävla – begå självmord.
Många idrottskvinnor har också kritiserats för att de inte ser tillräckligt feminina ut. De har för mycket muskler, för små bröst eller kanske för bred haka. Sådana drev riktades både mot den algeriska boxaren Imane Khelif när hon vann OS-guld 2024 och den zambiska fotbollsspelaren Barbra Banda när hon 2022 av BBC utsågs till det årets bästa kvinnliga spelare. Eftersom de inte levde upp till hur vissa anser att kvinnor bör se ut påstods de vara män. Precis som i början av 1900-talet när kvinnor visade sig vara bra på idrott.
Eftersom de inte levde upp till hur vissa anser att kvinnor bör se ut påstods de vara män.
Vetenskapen kring testerna har inte förändrats. De kan fortfarande varken säga vilket kön någon har eller ge tydlig information om sportsliga fördelar, precis som IOK konstaterade för snart 30 år sedan. Ändå har man nu valt att återinföra dem, både för OS och i åtskilliga enskilda idrottsförbund.
Det är svårt att inte se det som en reaktion på senare års alltmer intensiva transpanik. Det är dock få transkvinnor som kommer att drabbas, av det enkla skälet att transpersoner i väldigt liten utsträckning ägnar sig åt organiserad idrott. Direktören för NCAA, som håller i all amerikansk collegeidrott, har sagt att det bland deras 510 000 tävlande finns färre än tio transpersoner.
Priset kommer i stället betalas av alla atletkvinnor, som tvingas till osäkra tester och vid fel svar riskerar att anklagas för att vara män och stoppas i sin idrottsbana för något som ingen ens säkert vet om det ger fördelar. Och förresten, varför skulle just kvinnliga atleter inte få vara genetiska extremexemplar? Det är trots allt en viktig del av vad elitidrott handlar om. För män, alltså.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Plötsligt strömmar det in frisk luft i invandringsdebatten
DN:s ledarredaktion: Sluta jaga stressade småbarnsföräldrar
