Ursvenskt är bara barbariet, sade Fredrik Reinfeldt 2006. Men den förvildade identiteten är mer germansk än den är svensk. Tänk på den inledande scenen i rockbandet Rammsteins makalösa musikvideo Deutschland, där landet gestaltas av en kvinna, skinnklädd och skalperandes ett lik, mitt i den dunkla Teutoburgerskogen, där romarna under general Varus mötte sitt öde år 9.
Enligt ett citat med tveksamt ursprung talade den tysk-romerske kejsaren Karl V bara tyska med sin häst. Och beskrivningen av det germanska som en djurisk urkraft som bokstavligt talat måste tyglas har formulerats mer än en gång. I den allierade propagandan under första världskriget liknades tyskarna vid ”hunner”, det beridna, barbariska stäppfolket som svepte in över Europa österifrån. Metaforen fick sin efterkrigstida version när Frankrikes president Charles de Gaulle talade om rollfördelningen i det nya europeiska samarbetet: ”Frankrike måste vara ryttaren och Tyskland hästen.”
Västeuropa och USA nickade instämmande. Ett kuvat, och därmed delat, Tyskland var ”en hörnsten för ett stabilt Europa”, som den brittiske historikern William Carr skrev två år innan Berlinmurens fall. Det var ändå det mildare alternativet. Andra, som USA:s finansminister Henry Morgenthau, ville efter krigsslutet stycka upp landet i små passiva jordbruksstater.
Tyskland koloniserades, inte bara militärt, utan också intellektuellt
Ändå talar få i dag klarspråk om att det som försvann 1945 inte bara var den tyska fanatismen, utan varje ansats till en självständig tysk politisk kultur. Tyskland koloniserades, inte bara militärt, utan också intellektuellt, när de västerländska idéerna flyttade in i tyskarnas huvuden. Resultatet blev en sorts kreolkultur, fast förankrad i liberal demokrati, men ständigt på vakt för den egna nationalismen.
Det började med införseln av amerikansk kultur genom så kallade Amerika-Haus och nya Hollywood-produktioner på biograferna. Kulturvetaren Kaspar Maase menar att den populärkulturella vågen formade Västtysklands nya habitus på tre sätt. De amerikanska popmusikernas materialistiska kultur gjorde tyskarna mindre benägna att dela upp människors karaktär i idealistiska termer av vän eller fiende. De sociala hierarkierna luckrades upp och lade grunden för demokratisering. Sist men inte minst fick tysk manlighet en mjukare innebörd när idealbilden av den ståndaktige soldaten ersattes av den charmigt avslappnade Elvis Presley, som passande nog gjorde militärtjänst i just Västtyskland.
Amerikaniseringen lade grunden för omdaningen av politiken, även om det till en början gick trögt. Den västtyske landsfadern Konrad Adenauer anställde Hans Globke – en av arkitekterna bakom lagen som 1935 återkallade de tyska judarnas medborgarskap – som stabschef. Och visst fanns det ett korn av sanning när Stig Dagerman i sin berömda reportagebok ”Tysk höst” beskrev det kristdemokratiska partiet CDU som samlingsplats för ”så gott som alla förutvarande nazister under sitt stora kors”.
Ändå fortsatte ”avnazifieringen” fram till vår tids tyska mönsterdemokrati. 2013 står den liberala demokratin i zenit när Barack Obama besöker Berlin. Förbundspresidenten Joachim Gauck, vars far 1951 deporterades till Sibirien, kan knappt hålla tårarna tillbaka när Bundeswehr spelar ”The Star-Spangled Banner” framför presidentpalatset i Berlin. Den amerikanska nationalsången förknippade han mer med sina politiska dygder än den tyska.
Olaf Scholz erkände 2022 Tysklands ansvar för europeisk säkerhet och öppnade plånboken för tysk upprustning
I dag är världen en annan. Hästen har kastat av sig ryttaren, och är på väg i full galopp framåt, eller var det ryttaren som självmant klev ur sadeln?
Klart är i alla fall att två partipolitiska omprövningar har varit avgörande. Det började med den före detta förbundskanslern Olaf Scholz, som med sitt Zeitenwende-tal 2022, i kölvattnet av det ryska angreppet mot Ukraina, erkände Tysklands ansvar för europeisk säkerhet och öppnade plånboken för tysk upprustning. En enorm omsvängning för det socialdemokratiska parti som var arkitekten bakom Ostpolitik, det tyska närmandet till Sovjetunionen under 1970-talet, och där antimilitarismen ännu är en bärande princip.
Omskolningen togs vidare av förbundskansler Friedrich Merz (CDU), som i ljuset av Donald Trumps nya geopolitik fick ompröva sina transatlantiska böjelser och nu i stället vill göra Tyskland oberoende av amerikansk militär.
Återkomsten av en stor tysk stat, påeldad av frikostiga statslån, inbjuder till satir. Den ironiska internetkulturen gör sig lustig med memes som porträtterar Merz i wilhelminsk kejsaruniform, parat med ett citat från The Telegraph: ”Tyskland måste ha en mäktigare armé än Storbritannien”. Men bakom humorn skymtas en allvarlig fråga: Måste sökandet efter en egen tysk, nationell identitet slå över i gamla tiders auktoritära ideal? Den som söker i idéhistorien finner två skilda svar.
Den tyska intellektuella klass som hetsade fram första världskrigets utbrott och lade grunden för det andra drog en skarp skiljelinje mellan västerlandets civilisation och Tysklands kultur, en åtskillnad med rötter i Johann Gottfried Herders idé om en distinkt tysk folksjäl.
Idén fick sin moderna tappning i Martin Heidegger. Han såg det autentiskt tyska i en ny existentialistisk filosofi, som bröt med västerlandets förmenta vetenskaplighet, spårad till Descartes. Tyskland måste enligt Heidegger befrias från den onda förtrollning som utgår från upplysningen och dess kunskapsfilosofiska band till naturvetenskapen. Som Hans Ruin visar i en läsvärd text i Liberal debatt går det även att göra en liberal läsning av Heideggers existentialistiska filosofi, men när det gäller det tyska råder det ingen tvekan om var Heidegger hör hemma politiskt. Det existentiella uppvaknandet (Dasein) var för Heidegger intimt förknippad med ett auktoritärt och kollektivt nationalistiskt uppvaknande hos det tyska folket, genom führern.
Cassirers anspråkslösa förslag är att använda förnuftet, det som Heidegger föraktade
Mot detta invände Ernst Cassirer, den tyska universitetsfilosofins stora namn under mellankrigstiden. Enligt honom var det just sökandet efter en sådan nationalkaraktär som var så fruktansvärt otyskt. I Goethes och Kants fotspår hävdar han att sökandet efter människans eller en nations innersta väsen oundvikligen leder till ödesmättade metafysiska antaganden. Det enda vi med säkerhet kan tala om är hennes handlingar. Endast så ”framträder en bild av karaktären för oss”, menar Cassirer. Från sin upplysta position riktar han en hård känga mot den romantiska tyska krigshetsen.
Hans anspråkslösa förslag är att i stället använda förnuftet, det som Heidegger föraktade. Det verkligt tyska ligger för Cassirer i förmågan att som individ bli så autonom som möjligt: Låt ditt eget förnuft vägleda dina handlingar, i stället för att dras med i folkromantikernas yra! Så kan vi genom Cassirer närma oss ett liberalt mått på tyska dygder. Det moderna Tyskland står alltså i förbindelse med en inhemsk, liberal tradition, som är betydligt äldre än den amerikanska populärkulturen. Om vi dessutom applicerar dessa ideal som en måttstock på dagens Tyskland framträder bilden av ett land som med sin nitiska självrannsakan av sin egen historia och sin starka politiska handlingsetik med råge lever upp till dem.
Cassirer fick aldrig uppleva det moderna Tysklands demokratiska pånyttfödelse. Medan Heidegger efter Hitlers maktövertagande befordrades till rektor tvingades Cassirer, som var jude, ut ur landet. Han hamnade så småningom i Göteborg, där han fick en professur 1935. Men de båda rivalerna fortsätter än i dag att spöka i ett Tyskland som febrilt söker efter en ny identitet.
I högerradikala Alternative für Deutschland, som i förbundsdagsvalet 2025 blev näst största parti, ser vi samma sökande efter nationalkaraktär som vi såg hos de tyska krigspoeterna och Heidegger. I partiets principprogram finns visserligen spår till en liberal tradition, i hänvisningar till 1848 och 1989 års revolutioner, men också en nationell kulturmystik och krav på ”en nationalstat för det tyska folket”. Minneskulturen från andra världskriget ska brytas, preussiska dygder dammas av och det tyska språket vädras ut på anglicismer. Är det alltså detta som är det nya Tyskland?
Etablissemanget håller med Friedrich Merz i spetsen än så länge emot.
Lösningen? Ett fullt förkastande av nationalstaten, och ett kall till handling för att fylla den europeiska identiteten med ett konkret innehåll
Vid horisonten skymtas en annan, radikal tradition som i Cassirers anda åter vill ställa liberala ideal i centrum för den politiska identiteten. I debattboken ”Die Welt von Morgen” (2024) pläderar den österrikiska författaren Robert Menasse för att överge nationalismen och fullt ut ta steget för att uppfylla drömmen om en europeisk demokrati. Kritiken haglar mot Angela Merkel som beskylls för att ha lagt grunden för det mellanstatliga nollsummespel som låst fast Europa längs de nationella konfliktlinjerna. Lösningen? Ett fullt förkastande av nationalstaten, och ett kall till handling för att fylla den europeiska identiteten med ett konkret innehåll: Den europeiska ingen måste bli till någon.
Det är ett stort språng, bort från det nationella paradigmet, som Menasse elegant lägger framför det tyskspråkiga Europa. En politisk vision där sökandet efter en europeisk karaktär slutligen får ersätta jakten på den nationella, men som med sina rika idéhistoriska referenser samtidigt är så fruktansvärt tysk och med lätthet kontrasteras mot den amerikanska liberalismen.
I denna kraftmätning mellan Heideggers och Cassirers demoner, mellan den tyska liberalismen och högerradikalismen, kommer det nya Tyskland att formas.
