Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Sara Martinsson skrev i DN (3/10), under rubriken ”Förbjud arenakonserter för att rädda svenskt kulturliv”, bland annat: ”det arenaindustrin sysslar med är inte kultur. Det är exploatering.”
Beroende på hur man definierar kultur, och för den delen exploatering, så kan man välja att hålla med Martinsson, eller inte. Men jag hävdar att ”arenaindustrin”, eller evenemangsindustrin i stort, i och utanför Sverige, är så mycket mer, och så mycket större, än ”enbart” kultur.
Jag är såklart partisk i frågan, eftersom bolaget jag jobbar för, Legends Global, driver 450 arenor världen över. I Sverige driver vi genom Stockholm Live de stora arenorna i Stockholm. Vi i branschen har givetvis ett intresse av att lyfta alla de positiva effekter som industrin skapar för både publik och samhälle. Martinsson nämner bland annat alla de miljarder som årets stora konserter i Sverige har genererat i turistekonomiska effekter till de städer som förärats besök av superstjärnor, något vi som arenaoperatör tillsammans med konsertarrangörerna och stadsledningskontoren gärna pratar om.
Men det finns även andra värden, långt ifrån alla fina siffror kring hotellnätter, restaurangbesök och de tusentals unga vuxna som varje år får sin första erfarenhet i arbetslivet tack vare dessa evenemang. För även om jag utgår i från att Martinsson försöker göra en retorisk poäng när hon skriver att arenaindustrin borde förbjudas, snarare än lägga fram ett förslag hon faktiskt menar är rimligt, så säger det ändå någonting om hur vi ofta pratar om vad som är värdefull kultur och inte.
Det blir problematiskt att ställa de små scenernas allvarliga utmaningar mot intresset för de stora. De fyller olika, lika viktiga, funktioner i samma ekosystem. Och föder varandra.
Vi behöver bredda synen på vad en liveupplevelse faktiskt betyder. En konsert är förstås en konstnärlig upplevelse. Och den genererar ekonomiska effekter till både risktagande företag och samhälle. Men den är också så mycket mer.
Det blir problematiskt att ställa de små scenernas allvarliga utmaningar mot intresset för de stora. De fyller olika, lika viktiga, funktioner i samma ekosystem.
Tidigare i år tog vi fram rapporten ”The Goosebumps Effect” för att gräva djupare i de mänskliga och samhälleliga värdena, bortom ekonomin, som skapas genom stora evenemang. I den ger forskningen inom bland annat psykologi, neurovetenskap och sociologi stöd för att gemensamma upplevelser, delade känslor och synkroniserade reaktioner kan stärka social samhörighet, empati med mera. En medföljande Sifo-undersökning bland svenska folket visar att 9 av 10 svenskar uppger att gemensamma liveupplevelser kan stärka känslan av samhörighet i oroliga tider. 74 procent säger att de känner sig mer hoppfulla efter en liveupplevelse.
Så ja, det är relevant att prata om och problematisera högre biljettpriser, eller att det kan vara omständligt att tillsammans med 40 000 andra ta sig in på en arena, eller ta sig därifrån – något som vi som bransch hela tiden utvecklar med gästupplevelsen och säkerheten som högsta prio.
Men det är ändå värt att fråga sig varför så många väljer att prioritera en biljett till en arenakonsert.
Kanske handlar det om mer än den kulturella upplevelsen, eller hur det låter eller ser ut, eller ens vem som står på scenen. Kanske handlar det i huvudsak om något mycket större och mer allmänmänskligt. Att känna tillhörighet, att känna sig som en del av något större tillsammans med tusentals främlingar, att känna hopp i en stökig, krisande och digitaliserad omvärld. Om den där gåshudseffekten vi alla känner till, men inte alltid kan förklara. Oavsett om vi upplever den tillsammans med 50 eller 50 000 främlingar.
Det om något är kultur. Och det ska inte förbjudas.
Läs mer:
Sara Martinsson: Förbjud arenakonserter för att rädda svenskt kulturliv