Kuppfilmen ”Crime 101” blir en profetia om ICE:s härjningar

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

En socialdemokratisk kuppfilm? Nej, jänkarna skulle nog inte använda sig av det i USA stigmatiserade begreppet, men de sentenser som förs fram, om hur en fattig uppväxt kan leda in på brottets bana, om hur en kapitalist aldrig får nog – nog låter det som sossarna? Av den gamla stammen i alla fall.

Men så är detta också en old school kuppfilm utan explosioner och digitalt överdåd. Bara en man med en plan – och ett gäng motståndare som vill fånga in honom. Chris Hemsworth (Thor i ”Avengers”-serien) gör huvudrollen som Davis, en melankolisk man med sammetsögon och en näsa för juvelstölder. Han jagas av den ännu sorgsnare Lou (Mark Ruffalo i ännu en rufsig polisroll). Favoriten Barry Keoghan gör Ormon, en bindgalen bullterrier i mänsklig gestalt. In i mixen slängs även Halle Berrys försäkringsagent Sharon.

”Crime 101” trampar omkring i den gamla filmmyten om den i grunden gode brottslingen; smart, minutiös i sin planering, både empatiskt och etiskt begåvad. Han använder sig inte av våld och stjäl bara av de som förtjänar att bli rånade. Med andra ord en sagofigur som befinner sig ganska långt från verklighetens rohypnoldimmiga kriminella som sprider bly omkring sig utan tanke på konsekvenserna.

Mike utför sina diamantstölder i närheten av den kaliforniska kustvägen med numret 101, men man får anta att titelns siffror också ska syfta på det engelska uttrycket ”101”, alltså typ ”grundkurs”, eller det lite mer negativa ”formulär 1A”.

Det är onekligen smått defaitistiskt att ge sin film det namnet men ändå klädsamt självironiskt, möjligen en insikt om att det här absolut inte är den första kuppfilmen som kommer rullande ur Hollywoodfabriken – och garanterat inte den sista.

Det är subgenre nedlusad av billiga partytricks som ändlösa biljakter, laserskyddade diamanter och… George Clooney. Men så finns ju också stiligt råbarkade verk som ”Hell or high water” (2016) och kanske framför allt Michael Manns ”Heat” (1995), där Robert De Niro och Al Pacino drabbar samman i skön dramaturgisk slowmotion.

”Crime 101” når inte sådana höjder men lyckas precis som ”Heat” rota spänningen i någon slags realism. Inte minst i hur man kan skymta de som inte brukar få synas i genren: sopgubbarna, de hemlösa, de ensamma. Regissören Bart Layton (”The imposter”) verkar kort sagt ha en känsla för klassklyftor, sociala orättvisor och jo, här slirar det även förbi en scen om orättfärdigt och dödligt polisvåld – som vore det en profetisk (filmen spelades in förra våren) kommentar till ICE:s härjningar i Minneapolis.

Men nu försöker jag göra en påfågel av en sparv, men tendensen finns där i alla fall – och det hela avslutas med att de superrika får på nöten. Vilket nog kan ses som subversivt i Trumps kungarike.

Och det är ingen tillfällighet att (Mona Sahlins favorit) Bruce Springsteen sjunger om stretande arbetare på ljudbandet.

Se mer: Barry Keoghan topp 3: ”The banshees of Inisherin” (2022), ”Saltburn” (2023), ”Bird” (2024).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN