Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Laleh Pourkarim
”Jag såg hur vi var stjärnor”
Albert Bonniers förlag, 320 sidor
Laleh Pourkarim har svårt att sova. I huvudet tränger sig tankar på en till synes anspråkslös konsumkasse som hon burit med sig genom livet, men sällan vågat öppna och titta in i.
I påsen finns memorabilier som spänner över hennes tidiga uppväxtår i Iran och Sovjetunionen, till hennes första avgörande steg som musiker. Eventuellt innehåller den även en polisrapport från när hennes pappa drunknade framför ögonen på henne. En vetskap som skrämmer bort henne från påsen.
Konsumkassen och dess innanmäte fungerar som ett slags ciceron när Laleh tecknar berättelsen om sitt liv i självbiografin ”Jag såg hur vi var stjärnor”. Med hjälp av fotografier från tiden i Minsk eller kvittot från hennes första musikstudio tar hon med sig läsaren till tiden då det begav sig.
Sedan 2005 års genombrott med ”Live tomorrow” har Laleh varit tydlig med att hon inte vill reduceras till en berättelse, därför har hon alltid varit sparsmakad med detaljer från sitt liv. I äkta Laleh-anda har hon därför gjort allting själv: både författat och tecknat omslaget. Dessutom är det en självbiografi som rör sig mellan genrerna – liksom hennes musik. Här blandas sakprosa, vispoesi och det skönlitterära till en egensinnig ton.
Genomgående i boken speglar sig Laleh i sina föräldrar, som var kritiska mot Irans mullor och till slut hamnade i Hammarkullen i Göteborg med sin dotter. Som liten får Laleh höra av sin filosofiska pappa att alla människor har ett eget språk. Själv upptäcker hon sitt språk när hon för första gången sjunger för en publik under skolans schlagerfestival.
Därefter följer musikkarriären: flytten till Stockholm med enbart en blå sovsäck och en gitarr, när hon signar med skivbolaget Warner, hur hon tjatar till sig en egen musikstudio och hur hon träffar sin älskade partner Gustaf Thörn.
Det vore inte en självbiografi av Laleh om det inte hade en viss dos naturnära andlighet i sig. Till exempel beskriver hon en hel konversation med en blåval
Det vore inte en självbiografi av Laleh om den inte hade en viss dos naturnära andlighet i sig. Till exempel beskriver hon en hel konversation med en blåval som till slut får henne att tänka i nya karriärsbanor. Kapitlet tonar ut – som många andra – i en utvald låttext från hennes diskografi.
Laleh har gott om erfarenheter för en gripande roman och emellanåt lyckas hon beröra på djupet. Som när hon fantiserar om vem hennes storebror hade varit om han inte avlidit innan hon själv föddes. Eller när hon beskriver sin kärlek till sina föräldrar.
I bokens sista 20 sidor, när konsumkassen är tömd, vågar hon läsa polisrapporten om pappans död. Hon var tolv år och de befann sig på en strand när en kvinna på en kajak plötsligt försvann. Pappan ror ut för att hjälpa den potentiellt nödsatta kvinnan – men kapsejsar. På strandkanten står Laleh och ser hur hennes älskade pappa drunknar.
Händelsen närmar hon sig genom samma dramaturgi som i många andra kapitel: hon öppnar påsen, finner ett föremål för att återberätta vad som hände när det begav sig. Och det är också det som är problemet: påsen och dess innanmäte skapar ett distanserat töcken och hindrar boken att nå hela vägen fram.
Dessutom verkar hon vilja besjunga alla som berört henne – och med det förirrar hon både sig själv och läsaren i historien. Ibland känns det nästan som att hon vill fylla ut sidorna, som när hon beskriver etymologin bakom sina vänners namn.
Eftersom det är Laleh som hållit i taktpinnen blir det därför uppenbart att hon varken berättar mer eller mindre om sitt liv än hon själv vill dela med sig av, kanske för att bibehålla sin berömda integritet. Frågan är varför man ska ge ut en självbiografi om man inte är beredd att löpa hela linan ut?
Läs mer:
Bokdebuterande Laleh: ”Jag betedde mig som om jag var klokast och rikast i världen”
Läs andra texter av Mina Asp Romefors och andra av DN:s bokrecensioner