Den erodering av demokrati som pågår i över hälften av världens länder är nationalekonomiskt huvudlös. Nobelpristagare har övertygande visat att välståndet ökar i starka demokratier, och populistiskt ledarskap försvagar den ekonomiska utvecklingen. Ledare som framställer politiken som en kamp mellan ”det rättfärdiga folket” och ”den korrumperade eliten” tenderar att se sina länder förtvina ekonomiskt.
Om populism är en ekonomisk nitlott, varför är den då på sådan frammarsch? Varför befinner sig tilltron till institutioner, expertis och rationalitet på ett sluttande plan? För att försöka förstå populismens framväxt kan man vända sig till historikern Molly Worthen som föreslår karisma som ett användbart begrepp. Max Weber beskrev karisma som något som vissa människor kan frammana i sina relationer, och som särskiljer dem från andra.
Ordboksdefinitioner av karisma brukar antyda attraktionskraft eller ett slags magisk charm. Karisma är dock inget som bara kan trollas fram. I likhet med annan magi konstrueras den av ett antal handfasta byggstenar: närvaro i rummet, självförtroende, tydlighet, känslomässig kontakt med omgivningen och förmåga att framstå som trovärdig och autentisk.
Worthen visar i sin bok Spellbound hur amerikansk offentlighet gång på gång har vänt sig till just karismatiska gestalter när tilliten till institutioner och experter försvagats. Hon exemplifierar med John F Kennedy, Martin Luther King och vänsteraktivisten Angela Davis. Denna typ av ledare erbjuder ofta något som byråkratier och regelverk inte kan ge, nämligen meningsfullhet, identitet och orienteringshjälp när osäkerhet råder.
Enligt Worthen har vi lämnat 1900-talets ”experttidsålder”, som byggde på tilltro till utbildning, teknokrati och institutionell auktoritet, till förmån för ”gurueran”, där auktoritet utgår från individer hellre än institutioner. I gurueran står personliga berättelser och insikter i centrum, och sociala medier är den dominerande kommunikationskanalen. Guruerans viktigaste valuta är den upplevda autenticiteten, och ledarskapet bygger på skapandet av tillhörighet och tilltro till en större berättelse.
Worthens poäng är att karismans trollkraft är någonting oundvikligt och ständigt återkommande i samhällsutvecklingen. Det mest oansvariga vi kan göra, framhåller hon, är att bara förlita oss på att demokratiska styren är starka nog att stå emot populismens söndrande kraft och att rationalitet, vetenskaplighet och fakta trumfar det karismatiska ledarskapet. Det är då som fältet riskerar att lämnas öppet för destruktiva former av auktoritet.
Worthens huvudbudskap är att fler samhällsaktörer behöver bli bättre på att tala till människors behov av mening och identitet. Frågan blir vad som skulle krävas för att återinföra den tilltro till expertis, förnuft och institutionell trovärdighet, vars erodering inte minst Åsa Wikforss beskrivit. Ett svar är att det inte räcker med att experter har rätt. För att övertyga på djupet måste de också lyckas slå an en ton i andra, alludera till känslor och odla en form av karisma som bottnar i demokratiska värden.
Karismans verktygslåda är med andra ord alltför användbar för att enkom lämnas öppen för populistiska syften. Ingenting, allra minst fakta, talar för sig självt. Fler individer i offentligheten skulle behöva förstå och behärska de verktyg som populistiska, karismatiska ”gurus” använder för att så misstro och undergräva institutioner. Forskningen skulle gagnas av att akademiker tränas i forskningskommunikation, och politiker och företagsledare har allt att vinna på att systematiskt odla sin karisma.
Men går det att lära sig att bli karismatisk? Om vi får tro den moderna ledarskapsforskningen med företrädare som Bernard Bass, Bruce Avolio och James Downton, som vi kan läsa om i Harvard Business Review, så går det. Det handlar i grunden om värderingar och känslor. Det är möjligt att identifiera sina egna grundvärderingar, och att fördjupa sin känslomässiga relation till dem. Det går att utveckla ett autentiskt uttryckssätt. Det går att träna upp det som Aristoteles beskrev som ethos, logos och pathos, det vill säga trovärdighet, auktoritet, logik, förnuftsmässighet och känslosamhet. Det handlar om att hitta sin egen röst och tonalitet.
Att göra det är själva kärnan i konstnärliga utbildningar. Konsthögskole-, skådespelar- och kreativt skrivandeutbildningar handlar om att lära sig karismans hantverk och att dissekera, analysera och känna dess komponenter. Det är studier och övning som skapar ett eget, särpräglat, övertygande och grundat uttryckssätt. Bland exemplen på ledare med bakgrunder inom film, media och skådespeleri finns de konservativa Donald Trump, Silvio Berlusconi, Ronald Reagan och Arnold Schwarzenegger. Bland de mer liberalt lutande hittar vi färre, men likväl finns representanter som Volodymyr Zelenskyj och Vigdís Finnbogadóttir. Om fler beslutsfattare skulle anamma sådana metoder, om fler uttryckligen ser sig som demokratibärare och fler parar ett autentiskt uttryck med kunskaper i sådant som retorik, historia, socialpsykologi och filosofi, så står vi bättre rustade för framtiden.
Vi är ett land som har en statsfäst och artikulerad STEM-strategi (Science, Technology, Engineering, Mathematics). Men vi har ingen strategi för samhällsvetenskap, humaniora eller konstnärliga ämnen. Det är hög tid att ta de estetiska och humanistiska ämnena på allvar. Vetenskap och rationella argument talar aldrig för sig själva, och än mindre så i det känslostyrda, fragmenterade medielandskap vi befinner oss i i dag. En välfungerande demokrati måste vila på faktamässighet, pluralism och yttrandefrihet. Men för att den i våra dagar ska klara av att stå emot angrepp behöver dess ledare också lära sig att bli inkännande och autentiska, och träna upp sin alldeles egna karisma.
Läs också Lars Strannegård om att vara samvetsgrann.
















