Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
I oktober förra året lanserade Simona Mohamsson (L) sin åsikt i regeringsfrågan: Det vore ansvarslöst, skrev hon på DN Debatt, att ”experimentera med att bilda en regering med sverigedemokratiska ministrar”. Anledningarna voro tre: SD kan inte bete sig, är inte borgerliga och skrämmer bort liberala väljare.
I november landade partiet i just den linjen – ja till Tidö, nej till SD-ministrar – på sitt högsta beslutande organ, landsmötet, där medlemmarna bestämmer.
Men tillsammans med några handplockade personer i sin närmaste krets har Mohamsson nu tagit fram ett avtal som innebär att Liberalerna ändå släpper fram SD-ministrar i höst. I utbyte har man formulerat några punkter om sakpolitiken, som – precis som Ebba Busch (KD) konstaterade – förstås inte är vatten värda. När det här, utan förvarning, presenterades för partistyrelsen i fredags var det med ett ultimatum: Röstar ni inte igenom detta avgår Mohamsson och alla L-ministrar.
Trots hotet var beslutet djupt oenigt. Röstsiffrorna blev 13–8.
Vad som hänt är svårt att se som något annat än en kupp. Och många beskriver det just så.
Malin Sjöberg Högrell, ordförande för Liberala kvinnor, kallar det ”en käftsmäll”.
Liberala Ungdomsförbundets ordförande, Anton Holmlund, säger: ”Interndemokratiskt är det ett totalt haveri” och hotar med kampanjstrejk om beslutet går igenom.
Partistyrelseledamoten och det värmländska regionrådet Sara Gunnarsson skräder inte orden: ”Jag tycker det är rätt sjukt, rent ut sagt, att man kan bete sig så. Det är inte längre en demokratisk förening som är medlemsstyrd, utan några få har tagit all makt”.
Så vad säger då Simona Mohamsson för att lugna sina oroliga medlemmar?
Hon konstaterar: ”Jag förstår att det tar tid att landa i det här”. Som att folk som är emot beskedet bara är lite efter?
Hon konstaterar: ”Jag förstår att det tar tid att landa i det här”.
Som att folk som är emot beskedet bara är lite efter?
I söndagens ”Agenda” frågade programledaren om inte en partiledares största uppgift är att hålla samman partiet. Inte enligt Mohamsson: ”Jag skulle säga att en partiledares främsta uppgift är att ta ansvar för Sverige och få igenom sin sakpolitik.”
Traditionellt bildas ett parti av likasinnade, som bestämmer politik och företrädare tillsammans, vilka sedan söker svenska folkets förtroende. Mohamsson verkar se detta som en gammalmodig modell. Eftersom hon vet bäst behöver hon inte följa de stadgar och regler partiet har, medlemmarna är också oviktiga.
För några år sedan såg hon ett SD-samarbete som helt uteslutet, för ett par veckor sedan var Liberalerna garanten för en högerregering utan SD-ministrar. Nu försöker Mohamsson utpressa sitt parti att bli det första som lovar Jimmie Åkesson ministerposter.
Vad kommer hon tycka efter valdagen? Det är omöjligt att veta. Men om hon behandlar sina vänner och kollegor så här, varför ska väljarna tro att hon behandlar dem med större respekt?
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Lämna Mohamssons gäng ensamma i ruinerna
Max Hjelm: Nu styr mina gamla vänner partiet – och dödar liberalismen
DN:s ledarredaktion: Han visar hur bostadsmarknaden leder till diskriminering – och visar en lösning
