Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Sverige kommer att fasa ut sitt långsiktiga bistånd till fem länder, varav fyra i södra Afrika: Bolivia, Moçambique, Liberia, Tanzania och Zimbabwe. Det berättade biståndsminister Benjamin Dousa nyligen, och han har uppgivit olika skäl till varför.
Ett är att Sveriges bistånd hittills har varit för spretigt och måste koncentreras till färre länder, där vi känner oss säkra på att pengarna gör nytta. Det andra att de här länderna sedan många decennier tillbaka är ”socialistiska” och därför saknat en positiv utveckling som svenska pengar har kunnat stötta. Dousas tredje argument är att pengarna behövs bättre i Ukraina.
Det första skälet till omgörningen är fullt rimligt. Sverige är ett litet land och det vore förmodligen klokt att minska antalet mottagarländer.
Det finns ingen egentlig strategi för vad Sverige vill uppnå ute i världen
Det andra är mest märkligt. Att regeringen utan problem skickar pengar till islamister i Somalia gör det extra konstigt att här välja biståndsmottagare efter ideologisk profil. Dessutom är de fem länderna inte ens socialistiska. Om vi tar Liberia så led landet under hela 90-talet av ett blodigt inbördeskrig, med hundratusentals döda. Sedan 2005, när landet höll sitt första något sånär demokratiska val efter kriget, har man styrts av antingen mitten-höger- eller populistpartier.
Det är också sakligt fel att länderna saknat positiv utveckling. I exempelvis Tanzania ökade medellivslängden med 14 år mellan 2000 och 2021, under samma tid gick spädbarnsdödligheten ner från 85 till 30 döda per 1 000 födda. Däremot är det förstås svårt att säga i vilken utsträckning svenskt bistånd bidragit.
Punkten om Ukraina framstår som självklar, men understryker snarare det stora problemet med regeringens utrikespolitik. Det finns nämligen ingen egentlig strategi för vad Sverige vill uppnå ute i världen.
Utifrån försvarspolitiken och det konsekventa stödet till Ukraina är det lätt att tolka den svenska linjen som att vi framför allt måste skydda oss mot hotet från ett imperialistiskt Ryssland. Det är en klok utgångspunkt, med brett stöd både i politiken och bland väljarna.
Men den tanken borde rimligen också följa med i biståndspolitiken? Och givet de intensiva ryska insatserna i södra Afrika, både militärt genom Wagnergruppen och med mjuk makt och rysk propaganda, är det i så fall sällsynt illa lämpat att dra ner på biståndet just dit.
Med en klar strategi hade det varit uppenbart att vi kanske snarare borde öka det biståndet, för att mota både den ryska och kinesiska offensiven. I stället vevar Dousa mot Olof Palmes spöke om ”socialism”.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Kanske är det lika bra att sätta på fotbojan redan på BB?
DN:s ledarredaktion: USA är på väg att bli en motståndare – som Kina och Ryssland
