Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Aftonbladets politiska chefredaktör är en quisling, skriver Sverigedemokraternas riksdagsledamot Richard Johmshof på X. Han har gjort ett kollage: Till vänster syns norrmannen Vidkun Quisling som dömdes för landsförräderi efter andra världskriget – och avrättades. Till höger: Anders Lindberg.
Socialdemokraternas partiledare, Magdalena Andersson, är också en quisling, fortsätter han. Och hans eget parti har uppenbarligen inga invändningar, för det ställer sig nu bakom Jomshof: Han ger ju bara igen! Uppenbarligen uppfattar SD det som helt riskfritt att uttrycka sig så här.
Och det är kanske inte så konstigt: Det är inte länge sedan det avslöjades att SD:s trollfabriker pumpat ut vit makt-budskap via anonyma konton. Och reaktionerna då?
Nej nu!… måste alla partier lugna sig lite, meddelade statsminister Ulf Kristersson. Han ville inte ta risken att reta upp Jimmie Åkesson.
Att Richard Jomshof tycker att han kan peka ut en misshaglig redaktör som landsförrädare är därför inte förvånande. Han vet att gränserna har flyttats de senaste åren. Ta bara en sådan sak som trenden med orosanmälningar: hur hade vi reagerat för tio år sedan om det framkommit att besvärliga politikers och journalisters barn anmäldes till socialtjänsten?
Sakta men säkert har vi förskjutit gränserna för det offentliga samtalet.
För nej: Det har inte alltid varit så här. Tror man det, så tillhör man inte måltavlorna. Det har eskalerat: ”Jag är jävligt trött på det här nu. Trött på att behöva ha livvakter”, skriver Susanna Kirkegaard på Instagram.
Så är det alltså att vara ledarskribent på Aftonbladet i dag.
Vill vi ha det så?
Det är aktörer som inte vill ha en offentlighet som styrs av argument och fakta. De vill göra det läskigt att stå i vägen.
Att ha en åsikt i offentligheten ska inte vara förknippat med fara. Du ska inte behöva undra när det som Säkerhetspolisen har varnat för ska inträffa; när våldsverkaren ska känna sig uppmuntrad av uppviglarens ord.
Men vårdslösheten vi ser i offentligheten just nu är absurd. I de nya alternativa medierna – som Tidöpartierna alltmer behandlar som ”sina” – gullar man för fullt med personer som inte angriper meningsmotståndare genom argument, utan genom att göra privatlivet surt för dem (Journalisten 31/3).
Och så länge man behandlar det som en fråga om olika lag som ska skydda sig själva så kommer vi förstås inte komma någonstans. Alla kan drabbas:
Minns bara hur Europaparlamentarikern Alice Teodorescu Måwe (KD) hamnade i ett drev hon ”aldrig tidigare upplevt” efter att hon sagt ifrån till Sverigedemokraterna. Och hur Jessica Stegerud (SD) under pågående terrordåd i Bryssel 2023, där två svenskar dödades, tyckte att Fredrik Reinfeldt borde ha ”tvingats sitta kvar utan något som helst polisskydd” i stället för att eskorteras bort.
Det handlar inte om vilket parti de tillhör, det handlar om att de har gjort motstånd mot SD-sfären.
Det betyder inte att det saknas andra hotfulla aktörer som vill påverka det offentliga samtalet. Vi vet redan hur aktiva i Palestinarörelsen följt efter ministrar hem – och även iscensatt en attack på en man utklädd till Ulf Kristersson. Hur ministrar fått tomater kastade på sig.
Det är aktörer som inte vill ha en offentlighet som styrs av argument och fakta. De vill göra det läskigt att stå i vägen. Få andra att tystna.
Men ska vi alltså acceptera att Sveriges näst största riksdagsparti agerar på samma sätt? Att de revanschistiska företrädarna anser sig ha rätt att peka ut meningsmotståndare som landsförrädare som ska passa sig.
Kristersson är rädd att göra Jimmie Åkesson arg. Men borde han inte, så här en månad före valet, i stället rikta blicken mot väljarna?
Enda sättet att sätta punkt för det är att visa att de här övertrampen får konsekvenser. Men i så fall måste Ulf Kristersson göra något som han kämpat hela mandatperioden för att slippa: han måste vara modig nog att sätt hårt mot hårt. Förklara att man inte kan samarbeta med Moderaterna och uttrycka sig som Jomshof.
Nu nöjer han sig i stället med att säga att det är ”osmakligt och oanständigt”.
För Kristersson är rädd att göra Jimmie Åkesson arg. Men borde han inte, så här en månad före valet, i stället rikta blicken mot väljarna? De som längtar efter en statsminister som faktiskt kliver fram. Som vågar.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Att Tidö förlorar kan vara räddningen för Moderaterna
Max Hjelm: Sossar försvarar regleringen som om den vore sill och de Håkan Juholt