Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det våras för Will. Både på lokal och mer universell nivå. Det senare framgår av att Shakespearespecialister åter diskuterar om det vore möjligt att med Shakespeares hjälp ”reparera” världen. ”The reperative Shakespeare”, som en årsbok heter. Samtidigt som Shakespearefabriken i Vadstena planerar att ”Shakespeare-isera” den svenska dramatiken. Sommarens workshop vänder sig därför till såväl unga som etablerade pjäsförfattare som under Pontus Plaenges och Christina Gottfridssons ledning vill ”utforska de större formaten”.
Jag vet inte vem eller vad som skulle kunna tävla med Shakespeare i kristider av det dramatiska slag vi nu genomlever. Bibeln? Med viss tvekan. Ingen mindre än Harold Bloom har förklarat att det var Shakespeare som uppfann människan. Romeo och Julia, inte Adam och Eva.
Vårens repertoar pekar i samma riktning. ”Macbeth” på Uppsala stadsteater, ”En midsommarnattsdröm” på Teater Västernorrland och inte mindre än tre ”Romeo och Julia”. Lägg därtill Peter Oskarsons ”Stormen” på Orionteatern, plus Mattias Anderssons och Dramatens ”Hamlet”-succé som efter sommaren flyttar från Elverket till Nybroplan.
Till och med sonetterna har fått koreografisk form på Göteborgs stadsteater, medan den outtröttlige Shakspeareöversättaren Ulf Peter Hallberg (DN, 4/1) tycker sig skåda både himmel och jord i dramaturgin: ”I den form som han har i det språk han använder så kommer han nära någonting gudalikt, som är att vi kan förstå oss själva. Och det ger oss på ett sätt möjligheter att till och med bearbeta sådana här ruggiga tillstånd som vi har dag.”
Vad är det för människa han uppfann? Outtömlig. Allt är möjligt, till exempel att Macbeth, den skotske kungen, över en natt förvandlas från en ganska hygglig prick till mördare. För att inte tala om Puck, den fräcke ceremonimästaren i midsommarskogen:
Ibland blir jag en häst med ärggrön svans.
En sugga, en hund, en björn, ett eldrött sken.
Jag gnäggar, grymtar, skäller, ryter, bränner.
Jag lockar er bort från den värld ni känner.
I Shakespeares pjäser hittar alla sitt. Peter Brook med sin sexiga ”Midsommarnattsdröm” och Giorgio Strehler med sin djupt mänskliga ”Kung Lear”. Vår egen och Dramatens Alf Sjöberg som i mitten av 50-talet kartlägger den underjordiska förbindelsen mellan Shakespeare och ”Drottningens juvelsmycke”, Carl Jonas Love Almqvists gränsöverskridande ”romaunt”.
Ingmar Bergman är som vanligt ett specialfall. Han börjar tidigt med tre uppsättningar av ”Macbeth”, den första på Mäster Olofsgården 1940, den tredje på Göteborgs stadsteater sju år senare. Därefter ett 27-årigt uppehåll, misstänkt likt beröringsskräck. Även om ”Trettondagsafton” – en skådespelarfest på Dramatens stora scen 1975 – ingav de tvivlande visst hopp, avslöjade de tragiska storsatsningarna ”Kung Lear” och ”Hamlet” att William och Ingmar inte var skapta för varandra.
Man kan inte lura Shakespeare med psykologi. Ingmar Bergmans alter ego var inte William utan Henrik Ibsen.
”Jag är inte den jag är”, säger Viola i ”Trettondagsafton”. Det hade Bergman aldrig kunnat säga.
Få mer kultur med våra nyhetsbrev
• Intro – håll koll på det senaste i musikvärlden.
• På scen – håll koll på teater, dans och ståupp.
• DN Kultur – det bästa från Kulturredaktionen.
Här kan du registrera dig för att få dina favoriter av DN:s olika nyhetsbrev.
