Neonljuset skimrar rött i mörkret, medan synten skorrar mot väggarna.
”This is the last one”, ropar rösten ur högtalarna. ”We’re gonna smash it. We’re gonna kick ass. Champions, here we goooo…”
Till slut kommer beatdroppen och trummorna drar igång igen. Adrenalinet strömmar skönt genom kroppen när jag studsar upp och ned, med den svettiga tröjan klistrad mot bröstet. Det finns inget annat än nästa steg, nästa steg, nästa steg.
Det är dock ingen svartklubb klockan sju en söndagsmorgon i en bortglömd förortshangar. Det är tisdag klockan fyra på eftermiddagen och jag befinner mig på ett gym på Norrmalm i Stockholm.
För nästan 20 år sedan låg här Teatron, en av Stockholms coolaste technoklubbar. Den drevs av dj:erna Kornél Kovacs och Sebastian Suarez-Golborne, som installerade ett exklusivt Funktion-One-ljudsystem, precis som på technomeckat Berghain i Berlin.
Nu rymmer lokalen i stället klubblik träning i det minst lika neoniga ”Red room”. Vi är ett trettiotal som varvar löpband med hantlar, en kombination som kallas ”Hiit” eller högintensiv intervallträning. Gymmet heter Barry’s, grundat 1998 i västra Hollywood, i den amerikanska pressen kallad ”the nightclub of fitness”.
Sedan dess har metoden spritt sig, och snarlika pass finns hos konkurrenter som Sats och Ignite, och internationellt hos 1Rebel och SoulCycle. Med sceniskt mörker, dyra system för ljud och ljus, och instruktörer med dj-energi. (På andra sidan gatan finns ännu mer intensiva Bionic Sport, där man tränar med elektroder inkörda i musklerna, och med den obligatoriska FAQ-frågan: ”Är EMS säkert?”)
Ute i världen finns ännu mer extrema exempel på träning med festtema, från ”krigarträning” framför den hiskeliga ”drakscenen” på den nederländska hardstyle-festivalen Defqon, till hysteriskt headbangande technospinning i Kina, med rökmaskin, konfetti och dubbla eldkastare. Gemensamt är att de alla hämtar element från klubbkulturen, men utan att skyffla i sig farliga droger som alkohol och kokain.
Passet hålls denna gång av Barry’s svenska platschef Johan Seil, en tidigare dansare med Instagramflödet fullt av magrutor.
”Här i Sverige är vi särskilt medvetna när det gäller musik”, förklarar han innan passet kör igång. ”Det är många som åker till Ibiza och har koll på olika dj:s, så vi spelar allt från techno och melodiskt till trance, edm och pop. Och visst vill vi ha den där klubbkänslan för att få den rätta vajben.”
Svenskar gymmar som aldrig förr. 23 procent av alla svenskar har ett gymkort, vilket är betydligt högre än Europasnittet på 9 procent – och högst i Europa tillsammans med Norge. Matbutikerna är fulla av proteinberikade livsmedel, allt från iskaffe till panpizza, och i teknikaffärerna säljs alltmer raffinerade insamlare av hälsodata.
Samtidigt pågår sedan flera år en annan trend, med en utträngning av kultur och nattliv från stadskärnan. Det senaste exemplet i Stockholm är Trädgården
Denna explosion tar också plats i stadsrummet, med gymkedjor i snart sagt varje kvarter. Samtidigt pågår sedan flera år en annan trend, med en utträngning av kultur och nattliv från stadskärnan. Det senaste exemplet i Stockholm är Trädgården, som på grund av en teknikalitet kring bygglovet, var nära att stängas i sommar.
Inte sällan flyttar träningen in i tidigare kulturlokaler. Vid Humlegården har STC tagit plats i anrika biografen Park, som byggdes 1941 och besökts av alla från Jayne Mansfield (1957) till Quentin Tarantino (1992). Nu ska den i stället bli ett gym på tusen kvadratmeter över tre våningar. Den vitrosa gayklubben Zipper som låg på Lästmakargatan 2009–2014 är numera ett Satsgym.
Medan klubbscener stängs ned eller hotas av regleringar, klagande grannar och stigande fastighetspriser, hittar alltså element från klubbkulturen in i dessa mer produktiva miljöer, som är mer kompatibla med arbetslinjen och folkhälsan. Kontorshotellet Norrsken House har exempelvis arrangerat morgonrejv varje december sedan 2022, senast med coola dj:n Mr Tophat.
Det vi ser är mer än ett fräckt nytt koncept. Det påminner snarare om ett kulturellt skifte, där allt uppbyggligt finns kvar: gemenskapen, motionen, musikupplevelsen. Men rejvkulturens romantik om att poppa ecstasy på natten i bortglömda industrilokaler, helst på flykt från polisen, har ersatts av hälsodryck innan jobbet i ett välstädat gym i innerstan.
Johan Seil gör samma observation: ”Jag har en känsla av att den yngre generationen är mer hälsobenägen. Man får den här känslan av att gå på klubb och festa, men man förbättrar sin hälsa samtidigt. Det är kanske ditåt vi går.”
Hans känsla stämmer. Unga tränar ungefär lika mycket som förut, men av andra skäl. År 2019 angav 27 procent av gymnasieelever att de tycker att det är viktigt med ”goda hälsovanor och en sund livsstil”, mot 11 procent 1995.
Klubbarnas största problem är alltså att allt färre vill gå ut. En klubb-vd jag pratar med säger att generation Z (födda 1995 till 2012) inte hinkar i sig bärs som tidigare generationer, utan nöjer sig med en färdigblandad drinkburk och sedan dricker vatten, vilket kraftigt påverkar intäkterna. Enligt en ny CAN-rapport går även knarkandet ner, samtidigt som flirtandet har flyttat in i mobiltelefonerna, och antalet beviljade danstillstånd har störtdykt sedan pandemin.
Detta sker parallellt med att andra gemensamma aktiviteter minskar kraftigt. Enligt Som-institutets rapport ”Svenska ungdomar 1986–2024” har deltagandet i föreningsliv halverats, i allt från idrott och friluftsliv (61 till 33 procent), kultur (18 till 8) och fackföreningar (51 till 19). Medan individuella hobbyer som aktiesparande och gymmande blir alltmer populärt.
Visst finns det någonting att sörja, som Kristofer Andersson konstaterar i Aftonbladet (3/10). Med klubbarna försvinner ännu en plats för gemenskap, utlevelse och kulturutövning, där etablissemangets pekpinnar inte når in.
För de som vill finns fortfarande ett par rejv per helg i Stockholm, köerna ringlar ännu långa på både Stureplan och Trädgården, med ständigt nya pigga utmanare som Spice 99, och experimentella sidomiljöer som burnervärlden. Men kanske återgår klubbarna till att vara en subkultur.
Andra golvpasset. Jag har tagit alldeles för tunga vikter och måste byta ner – två gånger. Tur att det är mörkt i rummet. När jag gör stående rodd med krokig rygg smyger Johan Seil in bakom mig för att hjälpa mig squatta med rumpan ordentligt. Jag anar redan då att jag kommer att ha ömmande träningsvärk flera dagar senare när jag skriver den här texten.
Efter passet går jag till ”bränslebaren”, som säljer proteindrinkar med cocktailaktiga namn som Tropical breeze. Jag beställer en Green Latifah, med spenat och mango. Den är väldigt god. Ingen metallisk biton, och inget kemiskt ångestpåslag. Kanske är det så här framtiden smakar.
Läs mer:
Leonidas Aretakis: Låt inte gnällspikarna göra Stockholm till Europas tråkigaste huvudstad
