Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Männen i trailern till storfilmen ”The Odyssey” säger inte mycket. De knäfaller. Ror. Drar i rep. Rider. Höjer svärd. Springer. Kravlar sig upp ur jorden. Går i dimma. Faller i havet.
Allt ordlöst.
Sådana är Christopher Nolans män. Sådana är Homeros män. Kanske alla män.
När en av västerlandets mest grundläggande berättelser har biopremiär i juli är det inte bara en saga om saknad, hemkomst och våld. Det är kanske framför allt en saga om en frånvarande pappa.
Odysseus har varit borta i tjugo år, först i krig, sedan på havet. Sonen har vuxit upp utan honom
En av ”Odysséens” starkaste scener kommer tidigt. Telemachos sitter hemma på Ithaka och vet knappt längre vem hans far är. Odysseus har varit borta i tjugo år, först i krig, sedan på havet. Sonen har vuxit upp utan honom.
”Mamma säger att jag är hans son. Men jag vet inte”, säger Telemachos. ”Ingen kan väl vara säker på sin egen börd.”
Det här är ”Odysséens” moraliska kärna. Berättelsen om hur civilisationen i årtusenden byggt hjältemod kring män som lämnar sina barn. Från Bibeln till Ingmar Bergman.
Nyligen fick jag själv min tredje unge. Det är en son, och vi har än en gång tittat efter grekiska förnamn. Telemachos känns för högtidligt. Men framför allt vill jag absolut inte bli som hans pappa.
Lyckligtvis måste jag inte det heller. För i Sverige finns sedan några decennier något ganska ovanligt i världshistorien: tanken att en pappa inte bara ska försörja sina barn, och möjligen älska dem på håll, utan faktiskt lära känna dem.
Den första föräldraförsäkringen infördes 1974 och ersatte den gamla moderskapspenningen. Plötsligt var uppfostran inte bara mammans domän. Staten började även reservera tid åt män för att vara hemma. Sedan kom pappamånaderna: först en, sedan två, sedan tre. På samma tid har mäns andel av ledigheten ökat från 0,5 till 30 procent.
Det mest heroiska var inte längre att dräpa cykloper och havsmonster i fjärran land. Utan att trösta ett febrigt barn på natten och känna igen olika sorters gråt
Det här förändrade också mansrollen. Det mest heroiska var inte längre att dräpa cykloper och havsmonster i fjärran land. Utan att trösta ett febrigt barn på natten och känna igen olika sorters gråt.
Det låter banalt. Men det är revolutionärt. Det är inte bara en frihetsreform för kvinnor, som plötsligt kan dela på den obetalda arbetsinsatsen och yrkesarbeta. Det är också en befrielse för män.
För även om män tjänar mer än kvinnor under en livstid slås jag av en motsatt rikedomsklyfta när jag pratar med vänner: våra mammor verkar ofta må bättre än våra pappor.
De där extra tusenlapparna verkar inte ha hjälpt. För många män känner knappt sina barn och barnbarn. De klappar ungarna tafatt på huvudet, innan deras fruar badar dem, flätar håret, lagar kvällsmat och läser godnattsaga.
Det här är också ett könsgap. Och det är männen som är förlorarna.
Så när Ebba Busch vill avskaffa pappamånaderna, och lovar göra det till ett krav i regeringsförhandlingarna om Tidö vinner valet, är det inte bara en attack mot kvinnor.
Det är också en attack mot oss män. Som äntligen har börjat bli kvitt Odysseus arv. Som slipper dö i krig, eller irra runt på havet som i Evert Taubes visor, för att komma hem till vuxna barn som knappt känner igen oss.
Som bara behöver hämta på förskolan i tid.
Läs mer:
Jan Eklund: Den plågade Odysseus är sommarens hetaste kille
