En femtedel av Libanons befolkning är på flykt inom landet. Vapenvilan som ingicks för två månader sedan har inte stoppat striderna.
Senaste rundan i denna långa konflikt startade i mars, när Hizbollah svarade på bombningarna av Iran med att beskjuta Israel. Efter blockaden i Persiska viken har USA pressat Israel att hålla igen i Libanon – med begränsad framgång.
Hormuzsundet har blivit Irankrigets epicentrum på grund av den strypta oljetrafiken. Men Libanon är konfliktens viktigaste flank, där Israel ännu en gång försöker eliminera hotet från Iran.
Vid sidan av kärntekniken är den libanesiska frågan största hindret för en uppgörelse mellan USA och Iran. En israelisk regering som vill uppnå regimskifte i Teheran har alltså både taktiska och strategiska skäl att fortsätta kriget. Irans ambition är som alltid att tillfoga Israel maximal skada.
USA har blottat sin oförmåga att kontrollera denna dynamik. Medan energikrisens kostnader växer i världsekonomin växer det humanitära priset i Libanon. Den utblottade libanesiska staten kämpar med att ordna vatten, mat och tält till en miljon internflyktingar.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu pressas å sin sida av en inhemsk opinion som vill gå ännu hårdare fram. Oppositionen anklagar honom för att ”ge upp Israels suveränitet”, när han lyder Trumps maning att hålla tillbaka bombningar av Beirut.
Sommaren 2026 har många ekon av 1982. Då rasade ett libanesiskt inbördeskrig, när Israel invaderade för att oskadliggöra PLO, den palestinska befrielseorganisationen, bildad 1964. Israel ockuperade södra Libanon, och fick därmed en ny fiende i form av shiamuslimska Hizbollah.
Libanons olyckor kan förklaras av det geografiska läget mellan de gamla antagonisterna Syrien och Israel, med Iran strax bortom horisonten. Israel–Palestina-konflikten spillde också över på landet, särskilt efter 1970 när PLO kördes ut ur Jordanien.
En rad israeliska regeringar har försökt säkra den norra gränsen med militära medel. Samtidigt har Iran sedan revolutionen 1979 beväpnat och inspirerat Hizbollah, ”Guds parti”, som presenterade sig med spektakulära självmordsbombningar på 80-talet.
Sex decennier av våld i Libanon har också interna förklaringar. Liksom Irak och en gång Jugoslavien har denna nation konstlade gränser, dragna i efterdyningarna av första världskriget. När det Osmanska imperiet upplöstes blev Libanon ett franskt mandat. Vid självständigheten 1943 frystes en komplicerad maktdelning mellan landets många folkgrupper. Presidenten skulle alltid vara en kristen, premiärministern en sunnimuslim och talmannen i parlamentet en shiamuslim. Den sekteristiska balansen baserades på en folkräkning från 1932, som med tiden blev överspelad.
När inbördeskrig bröt ut 1975 var Palestinakonflikten en central faktor. PLO hade utvecklats till en stat i staten i det svaga Libanon, från vilket gerillan kunde attackera Israel.
När palestinska terrorister massakrerar civila på kustvägen utanför Tel Aviv 1978 går israeliska armén in i Libanon för första gången. ”Operation Litani” är namngiven efter den libanesiska flod, bitvis mest ett avloppsdike, som utgör norra gränsen för Israels invasion. PLO tvingas dra sig tillbaka, vilket tillfälligt gör Israel säkrare. FN antar resolutioner om israelisk reträtt från ockuperad mark och upprättar en fredsbevarande styrka, UNIFIL, där många svenskar genom åren kommer att tjänstgöra.
Fyra år senare är det dags igen, i större skala. Den 6 juni 1982 startar Israel ”Operation fred för Galileen”. Den utlösande faktorn är ett mordförsök på Israels ambassadör i London, och det militära målet än en gång att stoppa palestinska gerillaattacker från Libanon. Men det finns också ett politiskt mål. Under hårda strider marscherar israeliska armén ända till Beirut, som utsätts för en två månader lång belägring. Syftet är nu att fördriva PLO från Libanon för gott, och att installera en Israelvänlig regering ledd av Libanons kristna maroniter.
Planen fungerar till hälften, men får också katastrofala konsekvenser. PLO, med ledaren Yassir Arafat i spetsen, evakueras mycket riktigt från Libanon. Men den tilltänkta maronitiska presidenten Bashir Gemayel blir mördad, vilket i sin tur leder till massmord i palestinska flyktingläger utförda av kristna falangister.
Namnen Sabra och Shatila skriver in sig i en mörk historia av övergrepp på civila. Israel får massiv internationell kritik för sin roll i massakrerna. Hösten 1982 dör drömmen om ett fredsavtal med Libanon och israelerna inleder en gradvis reträtt.
Israel behåller en säkerhetszon i södra Libanon fram till år 2000. Ockupationen triggar gerillaattacker från framför allt Hizbollah, vilket bidrar till rörelsens prestige i Libanon. Med bistånd från Iran växer dess roll som en ny stat i staten med sociala åtaganden för den shiamuslimska befolkningen.
Det libanesiska inbördeskriget och Israels invasioner hängde ursprungligen ihop med Palestinafrågan. Inflödet av palestinska flyktingar i Libanon rubbade en bräcklig balans. Hizbollah har fått en roll som liknar den PLO hade för 50 år sedan. Gerillan drar in Libanon i sina attacker på Israel. Den libanesiska staten är för svag för att göra något åt saken. Makten över krig och fred ligger i händerna på externa aktörer, ytterst USA.
En viktig skillnad mellan gamla PLO och Iran-stödda rörelser som Hamas och Hizbollah är det religiösa inslaget. PLO var sekulärt och nationalistiskt. Hizbollah är fundamentalistiskt, med självmordsbombare och martyrskap på repertoaren.
Denna apokalyptiska dimension har gett gränsen mellan Israel och Libanon unik laddning. Anhängare av statsvetaren Samuel Huntingtons tes om ”civilisationernas kamp” pekar gärna på just detta sargade landskap.
Enligt Huntington skulle framtidens konflikter inte främst handla om ideologi eller nationalstater utan om kulturella skillnader, till exempel mellan västvärlden och islam. Israels nordligaste del Galileen liknar mycket riktigt Kalifornien, med shoppinggallerior och perfekta asfaltvägar. Samtidigt ligger skyddsrummen tätt, som påminnelser om rakethotet från andra sidan gränsen.
Södra Libanon bortom kullarna är en annan värld. Här fanns en magisk mångfald av byar med små moskéer och kristna kyrkor innan det förvandlades till frontzon. Nu har ännu en israelisk offensiv skrämt bort människor från området.
En del av flyktingarna som trängs hos släktingar och vänner i Beirut, eller i improviserade tältläger, är gamla nog att minnas 1982. En libanesisk tragedi i repris, med nya huvudrollsinnehavare.
Upphetsade telefonsamtal mellan Donald Trump och Benjamin Netanyahu påminner om president Ronald Reagans och premiärminister Menachem Begins dialog för 44 år sedan. När antalet civila offer växte i Beirut 1982 använde Reagan medvetet ordet ”förintelse” för att få stopp på den israeliska offensiven. På samma tema hävdar Trump att han sagt ”You’re fucking crazy” till Netanyahu, med tillägget: ”Alla hatar Israel på grund av det här”.
Fakta.Fem årtal
1975: Inbördeskrig bryter ut i Libanon.
1982: Israel invaderar, ockuperar södra Libanon.
1990: Libanesiska inbördeskriget slutar.
2006: Krig mellan libanesiska Hizbollah och Israel.
2026: Strider och flyktingvågor i Libanon efter Irankriget.
Läs fler texter om Libanon och alla texter av Niklas Ekdahl
