Lill Lindfors sitter och sjunger för mig hemma i sitt kök.
Efter allt man sagt till mig / om det som kallas kärlek / finns det då nåt nytt / som är min egen variant…
Hon trummar lätt på bordskanten för att markera den mjuka bossarytmen. ”Jag tycker inte om dig” var hennes debutsingel. Förutom att ha en ovanligt kaxig titel för att komma från en kvinnlig artist under 1960-talet, var det också här som hon introducerade sin egen version av brasiliansk musik för en svensk publik.
– Låten var egentligen en foxtrot från början. Men jag tyckte kompet skulle vara brasilianskt. Jag tror inte kompositören gillade att jag gjorde om den, säger hon.
Hela det album som följde gick i såväl sambans som bossa novans tecken. ”Du är den ende” från 1967 är en obestridlig svensk klassiker. Hon var redan en erfaren artist då, och fanns på skiva tidigare, men det var nu hon presenterades i helfigur. Det fanns andra svenska artister som hade flirtat med brasiliansk musik, till exempel Monica Zetterlund, men ingen gjorde det så konsekvent som Lindfors. Det fortsatte dessutom vara en självklar del av hennes repertoar. Man kan säga att hon gjorde bossa på svenska på samma sätt som Peps gjorde reggae på svenska – bara utifrån ett popidiom.
Maj Lillemor Lindfors är älskvärdheten själv den här råkalla decemberdagen. Hon kommer ner och hämtar mig i porten, brygger kaffe till mig fast hon inte själv ska ha och ber flera gånger om ursäkt för saker hon inte minns. Att den varma och humoristiska människa som sitter på andra sidan köksbordet under sin karriär haft ett rykte om sig att ha varit ”besvärlig” är smått obegripligt. Orsaken är väl antagligen den gamla vanliga: en kvinnlig artist som haft bestämda idéer om vad hon vill göra.
Anledningen till att vi träffas är konserterna hon ger på Maxim i Stockholm den 10 och 11 januari. De utgår helt från hennes brasilianska låtar och framför allt ”Du är den ende”. Teatern ligger inte långt från lägenheten vid Gärdet där vi sitter. Det blir flera cirklar som då sluts. Hon drev nämligen Maximteatern med bland andra Magnus & Brasse under 70- och 80-talen. Egentligen skulle konserterna ha gått av stapeln i september men Lill Lindfors ramlade, slog sig rejält och tvingades ställa in. Hon bröt nyckelbenet och fick en hjärnskakning.
Redan som ung jazzlyssnare hade Lill Lindfors fångats av bossa novans varma vind, när hon blev inbjuden att uppträda på en festival i Rio de Janeiro 1966. Hon fick med sig en nyskriven låt, ”Hej tyste man”.
– Den var inte så lyckad. Det var ju helt annat än den brasilianska musiken.
Vad fick du för respons från publiken?
– Ingen alls. Det var väl därför den aldrig spelades in och gavs ut i Sverige…
Viktigast var ändå att hon fick uppleva landets musikmiljö på nära håll. Det blev avgörande inspiration till ”Du är den ende”. Den nydanande brasilianska konst- och musikrörelsen Tropicália-rörelsen låg i sin linda och hon träffade artister som senare skulle bli stora stjärnor, som Gilberto Gil. Hon var på konsert med sångaren och poeten Vinícius de Moraes (vars låtar hon senare tolkade) och gick på sambakvällar där hon blev utsedd till ”sambans drottning”.
– Jag fick förstås med mig massa musik hem. Den är så läcker, och rytmiken passar mig. Mitt hjärta slår i sambatakt.
Spelningarna i januari genomförs med en orkester där den brasilianske basisten Rubem Farias, som bor i Stockholm, är kapellmästare. Lill Lindfors har ett A4-block framför sig med låtarna uppskrivna.
När jag träffar den 85-åriga artisten har hon just medverkat på en hyllning till Cornelis Vreeswijk. För några år sedan gav hon sig ut på en avskedsturné och efter det har det bara blivit enstaka spelningar. Hon verkar tveksam till om det blir fler efter Maxim.
– Jag tycker det känns rätt lagom nu, faktiskt. Det förstärktes ju också av fallet. Jag har kanske inte riktigt kommit tillbaka än. Å andra sidan: i januari ska jag vara okej. Sedan får vi se.
