Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
”Bra där!” ropar mannen bredvid på en restaurang i Norrland glatt då han hör mig tala med killen bakom bardisken.
”Vilken jättebra svenska du lärt dig!” fortsätter mannen sitt beröm. Han ser ut att vilja dunka mig i ryggen, men kommer kanske av sig då han ser min förvånade min.
”Bra jobbat!” tillägger han ändå.
Jag kommer sällan på det slagkraftiga svaret i stunden, utan i snitt sju veckor senare i kassakön på Coop. Och jag vill inte förstöra stämningen. Så jag säger bara ”tack så jättemycket”, önskar en fortsatt fin dag och lommar i väg.
Jag berättar historien för en god vän från Helsingfors som ofta besökt Sverige i jobbet. Han gapskrattar, blicken säger: ”Även du, min Brutus.”
”Vilken tröst att det också händer dig – svenskan är väl för fan ditt jobb!”
En man i min trappuppgång byter omedelbart till engelska när jag säger något om det regniga vädret på finlandssvenska.
Komplimanger vill man inte avvisa, men just denna om språket är som att gratulera en nybakad student till att han lärt sig gå så bra och inte kryper längre.
Jag har nämligen, som ungefär 300 000 andra finländare, samma relation till svenskan som de flesta svenskar har. Det är modersmålet, språket jag alltid talat hemma och i skolan.
Men självförtroendet får sig en ny törn: en man i min trappuppgång byter omedelbart till engelska när jag säger något om det regniga vädret på finlandssvenska.
Samtidigt är det svårt att bli sur på allvar, för det är precis den här typen av reaktioner som gör det lätt att trivas i Sverige. Spontan uppmuntran och ett leende från en främling, språkbytet som uppenbart görs av artighet och hänsyn.
Och jag medger klyschornas urmoder: jag låter exakt som Mumintrollet i den tecknade serien från 1990-talet. Till och med mer än vad Mark Levengood gör.
Stockholmskans käcka, uppåtgående oktaver saknar jag helt. I deras ställe finns ett slags mollbetonat staccato som i svenska öron kanske låter som om jag inte bara letar efter orden, utan dessutom är bekymrad. Då blir reaktionerna fullt begripliga.
Men ett litet stick av vemod och främlingskap är det svårt att värja sig mot, en känsla av att något glömts bort i gemenskapen mellan Sverige och Finland.
På tåget kommer jag på det rätta svaret till den vänliga mannen på restaurangen. Det dröjer inte sju veckor den här gången. Men det är likväl för sent.
”Tack detsamma, din svenska låter ju fantastisk! Har du också tränat hela livet?”
Läs mer:
Lillebrors förra (det vill säga första) kåseri i DN: Varför firar ni svenskar nationaldagen så konstigt?
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
