Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Hur narcissistisk kan samtiden egentligen bli? En några år gammal Tiktok-diskussion har tagit fart på nytt: Folk frågar sig på riktigt vad man bör sätta främst – sin partner eller barnen. Och många av de yngre svarar alltså: sin partner.
För mig är det obegripligt. Vem vill ens leva med någon som prioriterar en själv över barnen? Den som ser huset stå i brand och först och främst försöker dra ut sin man eller fru, den människan förtjänar att själv bli inknuffad i lågorna, enligt min mening. Men i samma stund som jag hetsigt tänker detta blir jag trött på min egen inre monolog.
Det klagas ju så mycket på Generation Z, som det är. Ja, på alla generationer faktiskt. Varför inte i stället försöka ta till sig det som faktiskt är gott och fint med dem? Det är ändå september, alltså riktiga nyår: Folk skiljer sig och säger upp sig och flyttar, de rensar i förråd och tar på ett lite rörande vis upp nya hobbies. Barnen börjar skolan, tonåringarna blir någon annan.
Folk skiljer sig och säger upp sig och flyttar, de rensar i förråd och tar på ett lite rörande vis upp nya hobbies.
I år har det dessutom varit val: Ut med det gamla, in med det nya!
Från Generation Z tycker jag vi borde hämta just den politiska entusiasmen: De sittstrejkar för klimatet, demonstrerar mot tonårsutvisningar och folkmord. Vänder sig bort från zeitgeistens högerpopulism.
Mina egna generationskamrater, millennials, har i sin tur tröttnat på internet, sägs det, och i stället börja råhunda verkligheten: starta bokcirklar och odla växter. Hand i hand med dem går Generation X, och betonar vikten av att vara indie. Tänka själv. Handla i andrahand, och lokalt.
Men min främsta inspiration är nog författaren Joyce Carol Oates, som i fjol karaktärsmördade Elon Musk med följande iakttagelse: ”Så märkligt att en så förmögen man aldrig postar något som tyder på att han tycker om eller ens är medveten om vad i princip alla andra uppskattar – naturvyer, en kär hund eller katt, uppskattning för en film, musik, en bok (men jag tvivlar på att han läser), stolthet över en väns eller släktings åstadkommanden, kondoleanser när någon dött, glädje över sport, hejarop till favoritlaget, historiska referenser.”
Först nickade jag gillande. Sedan insåg jag att jag ju själv aldrig heller gör något av det där. Att det är typiskt boomerbeteende. Jag brukar vänligt tumma gamlingarnas husdjur och skogspromenader och riktningslösa reflektioner, på samma sätt som man reflexmässigt säger till ungar att deras teckningar är fina – de gör sitt bästa, och det ska alltid uppmuntras.
Men när jag tänker efter vore det ju väldigt mycket mysigare om det var detta som fyllde sociala medier, i stället för all vedervärdig egenreklam.
Låter jag som en bakåtsträvare nu? Då vill jag bara säga att man ibland måste backa för att komma framåt. Särskilt när man kört fast i en era där det egna jaget tillskrivs sådan vikt att folk nu börjat överväga om de är mer betydelsefulla än sina egna barn.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Det är uppenbart vilka som avgjort valet – och det finns en ironisk twist
Lisa Magnusson: Hoppsan! SD-toppen hade visst glömt att han var i direktsändning
Lisa Magnusson: Det nya, ”traditionella” mansidealet är förnedrande mot männen
DN:s ledarredaktion: I en demokrati är muslimers röster lika mycket värda