Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Liberalerna har tagit sig in i riksdagen, med en aldrig tidigare prövad strategi: att gå till val på att infria andra partiers politik.
Det ska sägas: Liberalernas valspurt har överraskat. Med Jimmie Åkesson som valarbetare, ”stödkorvar” och ett budskap om att L behövdes för en Tidöseger samlade Simona Mohamsson tillräckligt med röster för att ta sig över spärren.
Det började med kramen. En presskonferens där Simona Mohamsson presenterade sig som garanten för SD-ministrar, och meddelade att de hade en ”värderingsmässig gemenskap” i frågor som migrationspolitiken. ”Nu styr mina gamla vänner partiet – och dödar liberalismen”, konstaterade jag då. Budskapet var att liberala värden inte bäst förvaltas genom att ge makt åt ett parti vars mål är en sluten värld.
Min rädsla var att L skulle få svårt att sätta gränser för vad som är acceptabelt genom att binda sig så hårt vid Sverigedemokraterna.
Under valrörelsen har den farhågan realiserats.
I juli sa SD:s migrationspolitiska talesperson, Ludvig Aspling, att Sverige har för få etniska svenskar. Mohamsson fortsatte förklara att vill man ha SD-politik ska man rösta på L.
Expo avslöjade nyligen ännu en ryssvän i partiet. Vi är garanten för SD-ministrar, sa Liberalerna.
I slutdebatterna ifrågasatte Jimmie Åkesson legitimiteten i att muslimer röstar i Sverige och antydde att invandrarbarn inte hör hemma i klassrummen. För L verkar det ha passerat som ingenting.
Att bortförklara det här som politiskt spel fött ur desperation, är att göra det för enkelt för sig.
Att bortförklara det här som politiskt spel fött ur desperation, är att göra det för enkelt för sig. Partiet har förändrats enormt fort den senaste tiden.
Stora delar av Liberalernas tidigare medlemmar och högt uppsatta företrädare har lämnat partiet på grund av högerkantringen. Partitopparna verkar glada att bli av med dem.
Samtidigt har den liberala vakthunden börjat skälla åt ett annat håll: mot den sorts liberaler som inte anser att den nationalistiska svängningen, utvisningarna och hatet är den rätta vägen.
I början av september skrev Simona Mohamsson, på DN Debatt, att liberaler som Bengt Westerberg, en av hennes företrädare på posten, och den tidigare C-ledaren Annie Lööf för röda på insidan. Socialister, får man anta.
För ett par dagar sedan gästade klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari Youtubekanalen Studio 3, och påstod att Bengt Westerberg och Centerpartiet inte var liberala – bara ”rödgröna”.
Förra mandatperioden började med att Liberalerna gick emot stora delar av den L-politik som partiets medlemmar röstat fram. Nu har Liberalerna valts in på stödkorvsmandatet att ge Sverigedemokraterna mer makt att genomföra sin vision. De som resonerar som Mohamsson gjorde för bara några år sedan anses inte ens vara liberala.
L har säkrat sin riksdagsplats. Det Folkparti de en gång var, däremot, finns inte längre kvar.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Kristersson förlorar – men har makten i sina händer
DN:s ledarredaktion: Ulf Kristersson har fått en andra chans – tar han den?
Max Hjelm: Kirurgens ord till Alice Stenlöf får det att isa in i märgen