Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Är det inte deprimerande hur vi hela tiden har sönder städerna?
Det brukar ju bekymrat talas om klubbdöden, alltså tendensen att krogar och andra nattliga oaser stängs ned. Ofta för att grannar klagar – ibland kan det räcka med en enda person, eller ett par, tre stycken, som i fallet med Trädgården i Stockholm. Där slutar rösträkningen på 3 gentemot 300 000, som min kollega Max Hjelm påpekat (DN 14/3) – vilket i de här sammanhangen betyder oavgjort.
Samma problem har förskolor och skolor där barnen låter när de leker på gården. Kyrkor, vars klockor ringt sedan 1759, men som plötsligt stör ett par öron. Anrika konsertlokaler. Gayinstitutioner. Bingohallar. Biografer. Vårens klirrande, sorlande uteserveringar.
Några personer har bosatt sig i närheten av nöjesfältet Gröna Lund, som öppnade 1883, och sedan försökt få en av de mest populära åkattraktionerna nedstängd, eftersom den ”låter för mycket”.
Varför flyttar inte de känsliga själar som störs? Det är det många som frågar sig.
Men vet ni, jag tror inte de skulle trivas på vischan. De har ju valt staden: stimmandet och stöket och livet. De vill att det ska finnas där utanför porten, ofta har de betalat dyrt för det. Det är bara det att de vill att allt bekvämt ska gå att stänga av när det inte passar dem personligen, som när man slår av en tv.
De vill att det ska finnas där utanför porten, ofta har de betalat dyrt för det. Det är bara det att de vill att allt bekvämt ska gå att stänga av när det inte passar dem personligen, som när man slår av en tv.
Stadens jobb borde vara att upplysa dem om att det inte är så det fungerar när man ingår i ett sammanhang. Men i stället tillmäts dessa enskilda ofta en helt orimlig vikt, tyngre än alla andra.
Och det är ett symtom på det genomgående problemet med svenska städer: bristen på förståelse för mötesplatser.
Den tredje platsen brukar man kalla de ställen som inte är hem eller jobb, utan till för att folk ska kunna träffas och umgås.
”Att vara stammis eller ha en plats som bidrar till gemenskap har stor betydelse för social hållbarhet”, påpekar Christer Ljungberg i Sydsvenskan (5/3). Han har forskat på mobilitet och stadsutveckling, och sitter även i styrelsen för den ideella organisationen Svenska stadskärnor.
Mötesplatser spelar även roll för människors psykiska välmående, och för gemenskapen och tilliten. Dessutom främjar de handeln och den lokala ekonomin, understryker han.
Detta är något de flesta intuitivt förstår. Ändå är det så lätt hänt gång på gång ta steg i motsatt riktning och slå upp hål i städerna. Inte för att vi vill det – det bara blir så.
Kanske för att det är lättast att bara ge upp inför den som skriker högst om att det ska vara tyst. Kanske för att vi fortfarande inte riktigt förstått att verklig trygghet inte uppstår i ordningen utan i myllret.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Hennes plötsliga vrede känns jävligt ovan
DN:s ledarredaktion: Regeringen verkar ha ungefär lika bra koll som Donald Trump
